Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ögonblick till såg han det bleka
ansiktet i den ovissa belysningen från en
gaslykta, så hörde han ett: »Jag tackar
själf. Godnatt!» Och den andra var
gången.
Han följde honom med ögonen så
länge han kunde och märkte, att den
andre gick tillbaka just samma väg
som han kommit. Så gick han in och
porten slog igen efter honom. »Det
finns lustiga människor», tänkte han.
»Hvad hade vi med hvarandra att
.göra!»
*
Det var en solig dag många veckor
senare. Han gick på gatan med
kvinnan, som han älskade. Hon hade lagt
sin arm på hans och såg upp i hans
ögon medan hen talade. Hon log.
I ett gathörn kom en man rätt emot
dem, och när han såg upp kände han
igen främlingen från rägnvädersnatten.
Ingen af dem hälsade. Men när han
sedan kom att se på kvinnan vid sin
sida, märkte han, att hon blifvit
mycket blek.
»Hvad är det?» frågade han. »Kände
du honom?»
»Nej. Ingenting», svarade hon. Han
hörde på hennes tonfall att han inte
borde tro henne och frågade åter:
»Hvad är det med dig?»
»Ingenting. Jag är trött».
»Jag ber dig, säg, hvad var det?
»Jag försäkrar dig... jag vet inte
ad du inbillar dig».
»Jag förstår, att det är något.»
Hon svarade ingenting.
Hvad var det? De gingo tysta
vidare, det hade kommit något emellan
•dem. Han såg rätt framför sig på
gatan, som han så väl kände, och den
föreföll honom på något vis ovärklig.
Den var delad midt itu af skuggan
från vänstra husraden och han tyckte
människorna på den mörka sidan sågo
hånfullt leende öfver på dem, som gingo
i solen.
»Jag känner dig inte», sade han
hårdt. »Dn är med ens som en
främmande människa».
Hon svarade inte. Han tyckte att
hon log, men var det af trötthet eller
af hån, eller hvad var det? Hans tankar
arbetade i uppror och vanmakt.
Hvar-för hade hon bleknat? hvarför teg hon?
Hon hade tagit sin arm ur hans och
gick bredvid honom. De mötte
bekanta, de hälsade och logo, men med
hvarandra talade de icke. Han
försökte tänka redigt, öfvertyga sig själf
om att han var misstänksam, kanske
löjlig — men hvarför skulle han inte
få vara misstänksam om han fick
anledning? Det kunde aldrig vara löjligt.
Skulle han aldrig få veta ens hvem
den främmande var? Troligen aldrig . . .
Han såg på allt omkring sig som ville
han försöka känna igen det. Där gick
en dam framför honom, som lyfte upp
sin klädning så att den stickande röda
underkjolen syntes. Där sprang en
hund och nosade längs husväggarna.
Där kom en annan hund, de båda
hundarne morrade ett ögonblick åt
hvarandra och sprungo sedan åt hvar
sitt håll. Damen med den röda
underkjolen vek af på en sidogata. Han
såg efter henne, som om han saknat
hennes sällskap. I en portgång stod
ett litet barn och grät högljudt — och
på en gång fick han själf lust att gråta.
Hvad var det? Ingenting. En
främmande man. Hvad hade hans lif med
den andres att göra? De hade mötts
och skilts liksom han mött andra och
skilts från dem, liksom dessa andra
mött och skilts från andra igen, en
gammal historia . . . Ingenting, tänkte
han, och ändå något, något — ändå
just det, som binder alla vid alla —
och ingen ser det. .. Ack, men låt
oss inte bli sentimentala!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0032.html
