Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMLINGEN
ens fick mannen, som skulle gå hem,
en idé.
»Förlåt, min herre», sade han. »Vi
tycks ha samma väg. Vore det möjligt,
att jag kunde få låna en del af er
paraply?»
»Jag tordes inte erbjuda det»,
svarade den andre med ett hastigt leende.
»Det är svårt väder i afton», sade
den förste mannen. »Jag ska upp på
Söder. Och ni?»
»Jag? nej — jo, jag har alldeles
samma väg.»
De gingo tysta en stund, liksom två
människor, hvilka talat ut med
hvarandra och inte ha något mer att säga.
Mannen, som var på väg hem, erfor
en behaglig känsla af lugn under den
andres paraply. Det var också
trefli-gare att ha honom bredvid sig än att
höra hans ojämna steg bakom sig. Han
fann för öfrigt det hela på en gång
ganska egendomligt, och som han
trodde, att han tyckte om det
egendomliga i lifvet, kände han belåtenhet.
Småningom kom värmeförnimmelsen
tillbaka inom honom, och han återfann
tankarne från nyss, om hur lyckligt
lifvet hade gestaltat sig för honom och
om hur enkelt det var, när man bara
förstod att taga vara på det.
De gingo öfver en bro. Han såg
ner i det mörka, brusande vattnet, och
som ett gammalt minne kom för honom,
uttalade han det genast.
»Tänk», sade han, »en gång
funderade jag på att dränka mig här!» Han
mindes den natten för många år sedan,
hur han stått lutad mot broräcket ett
par timmar i ångest och öfvergifvenhet
. . . Den andre svarade ingenting.
Då frågade han: »Får jag bjuda på
en cigarr?»
»Nej, jag tackar».
»Det rägnar inte längre nu, tror jag».
»Nej, kanske inte».
Nervöst slog den andre ihop
paraplyen. Det rägnade värkligen inte mer.
Tysta gingo de båda männen vidare
bredvid hvarandra, tills plötsligt den
förste, hvars tankar under tiden fått
en filosoferande anstrykning, frågade:
»Tycker ni inte, att lifvet ändå har
många egendomligheter? Som vi nu,
här gå vi två obekanta, vi träffas i
natt af en händelse, kanske ni icke
finner något i det? Jag för min del
kan aldrig låta bli att tänka öfver
sådana saker. Om en stund äro vi
skilda och ses aldrig mer, få aldrig
veta något om hvarandra, men glömma
hvarandra kanske ändå inte, undra
kanske någon gång öfver hvarandra . . .
Eller hvad säger ni?»
Den andre log ett svagt leende, som
om han icke varit vidare intresserad.
»Ni har alldeles rätt», sade han
undvikande.
»Ni kanske inte ser något i det»,
fortfor den förste. »Men jag gör det.
Ser ni, jag kan ju säga det rent ut,
jag är en lycklig man, en förnöjsam
man, jag begär mycket litet af lifvet
och jag gör mig glädje af småsaker,
jag tänker öfver detaljer — som denna.
Jag skulle på en ledig stund kunna
roa mig med att fantisera ihop en
liten historia öfver er. Ni ler — nåja»
— — Han blef misstämd med ens
öfver den andres tystnad och teg, fann
ingen sympati eller förståelse och
ångrade att han talat. Hvarför skulle man
kasta sina tankar åt en obekant?
Men han tänkte för sig själf: »Hvad
vill mig egentligen den där? Han följde
från början efter mig i någon afsiktr
hvilken afsikt? Vi ha ju ingenting att
göra med hvarandra, jag känner honom
inte — och så kommer han efter mig,
tränger sig på, och nu gå vi bredvid
hvarandra som om vi kände hvarandral
Ska jag presentera mig kanske, när vi
skiljas?» . . .
Han hade just kommit fram till
huset där han bodde. Han stannade
och sade: »Jag är hemma. Tack för
ert sällskap. Kanske» . . .
Men innan han hann säga något
mer, hade den andra med en hastig,
nervös rörelse tagit af sin hatt. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
