Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rites ej blott behöfver vara
framtrollad af en diktarens yppiga fantasi,
men att den också kan hafva sin
motsvarighet i vårkligheten, kanske
ej blott i 1700-talets franska
teater-historia.
Adrienne Le Couvreur var född
1692 och dog 1730. Fadern, som
var hattmakare, flyttade från
Champagne till Paris, och efter en
amatörföreställning, där dottern gaf
Pauline i Polyeucte, var hennes öde
besegladt. Framgången var så stor,
att hon blef skådespelerska. Hon
blef anställd vid teatern i Lille och
kom därifrån ut på tioåriga resor
med ambulanta trupper.
Adrienne Le Couvreur var ej
regelbundet skön. Hon var ju
förtjusande vacker, men det var hennes
ögon, som genast bedårade,
därigenom att de, likasom musiken, talade
alla språk, det universella
känslo-språket, som alla förstå. Dessa
underbara ögon, som hade nyckeln till
hjärtats och själens oartikulerade
tungomål, glömdes icke, när man en
gång sett dem. Hon återgaf
Cor-neilles ej så litet stela hjältinnor på
franska landsortsscener i Flandern,
Lothringen och Elsass. Hon
saknade begripligtvis ej dem, som friade
till hennes gunst, ty hon var
själfull, ung och glad och skön.
En garnisonsofficer i Picardie vann
hennes hjärta. Han dog, och hon
sörjde så omåttligt, att man väl
kunnat vänta sig, att sorgen skulle ha
varit otröstlig.
Men ack! ungdomen är svag för
hyllning, och ungdom och hyllning,
skönhet och beundran höra
tillsammans som blomman och solskenet.
I den dåtida komediantens
lösdrif-varyrke var hon om någon den
försvarslösa. Kringflackandet som
skådespelerska bland sedeslösa kamrater
var ingen god skola, triumferna, som
öfverväldigade hennes njutningslystet
glada sinne, förförde henne att
glömma, och behofvet af lycka,
ömhets-behofvet, tog öfverhand. Hon blef
bedragen som så många andra, trodde,
hoppades, älskade, bedrogs och led
och började så om igen med sitt
hopp och sin kärlek. Då hon vid
trettio års ålder beträdde Paris
vulkaniska grund, trodde hon sig vara
brandförsäkrad mot kärlekens
frestelser, och det var med den mogna
kvinnans fasta föresats att nu vara
vis af erfarenheten, hon tillkännagaf
sitt beslut att aldrig mer tro på
männen. Och med detta fasta beslut
att vara gammal och förståndig var
det hon föll för en ny passion —
mera afgjord än någon af hennes
föregående.
Ar 1721 mötte hon en
kvinno-gunstling, som tillika var hjälten i
alla drabbningar, Maurice af
Sach-sen, en siaktningarnas Orlando
furioso, som man ville jämföra med
prins Murat eller markis Ney.
Vol-taire kallade honom »Lucullus och
husar», de samtida benämnde honom
»vildsvinet», möjligen därför att hans
framfart ej häjdades af några buskar
och snår. Mannen var en det
öfver-dådiga personliga modets
personifikation, ett fenomen af krigarkraft.
Efter hans misslyckade expedition
till Kurland blef det ju Mauricefeber
i Paris, om man får använda ett så
modärnt uttryck. När han var
därborta i de polska ärendena, skref
sachsiska ministern till Petersburg,
då han proklamerades till härtig af
Kurland: »kvinnorna kunna icke
sofva af glädje». Det var efter all
sannolikhet en kärleksaffär, som
be-röfvade honom en krona, och när
han återvände till Paris, väntade
honom Adrienne, mera hängifven än
någonsin. Detta inträffade 1728.
Van vid de starka retelser, hvilka
stridsvimlets tummel skänkte åt den
tappraste bland de tappre, var han
ej road af fredens bleka nöjen, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
