Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haller var det honom nog att fira
sina kraftsegrar bland sällskapslifvets
triumfer. Adrienne försökte fåfängt
att trösta »vildsvinet», och på
längden fann han intet behag att inför
beundrande åskådare utföra sin
beryktade konst att med sina starka
näfvar sönderbryta en hästsko. Att
vara älskad af en bland samtidens
älskvärdaste och intelligentaste
kvinnor gladde honom visserligen, och han
underordnade sig henne, men det var
ett ok ibland och då blef han orättvis.
Det var för öfrigt helt naturligt, att
han ej förstod hedern däraf. Han
begrep ej, att den, hvars hjärta han
vunnit, skulle stå i eftervärldens
minne, bekransad af Voltaires värser,
med en vida varaktigare lager än
hans egen, stugan blef honom ofta
för trång, och han längtade ut till
nya slagsmål på slagfälten. Det
var på Adriennes graf, Voltaire
sedermera skulle sjunga och säga, att
hon i Grekland skulle blifvit hedrad
med altaren, en värs som J. G.
Oxen-stjerna i sin dagbok nästan
ordagrant tillämpade på en af de tre
gracerna, friherrinnan Meijerfelt.
Det kom till stundom ganska
pinsamma scener. Grefven af Sachsen
hade en dag beskyllt Adrienne för
otrohet, en beskyllning, som han just
icke var mannen att anhängiggöra
mot någon, men som sårade henne
just i hennes ömtåligaste punkt så
djupt, att hon skrifver i ett bref ord,
som på det mest passionerade sätt
uttrycka en orättvist förorättad
kvinnas känslor:
»Fåfängt säger man mig, att det är hans
sätt att tänka så, och att han ej menar att
skymfa mig genom att förblanda mig med
andra kvinnor. Jag kan icke foga mig i denna
föreställning — —––––. Hvad kan man då
tillfoga mig, som är värre än att dödligt såra
mig på min ömtåligaste punkt. Jag kan i ett
enda nu förinta den villfarelse, hvarom det
här är fråga. Men huru skall jag kunna
trösta mig öfver den tydliga afsikten att nedsvärta
mig? Han är den man, som borde känna mig
och som borde älska mig» — — —
I samma ögonblick man läser detta,
genomflyger en tanken: »har hon
rättighet att tala så stort?» Då
förstår man, att när hon gör det, så
finns det en lifssorg öfver hennes
föregåenden, dold bakom detta stolta
uttalande.
En finare uppfattning af den äkta
kärleken skulle ej den mest
aristokratiska lady kunna uttrycka än
denna skådespelerska, som varit med
i en krets, hvars fria seder en
nittonde århundradets frihetsapostel
knappast skulle kunna ana.
Men i hennes bref finnas också
klagoord, hvilka nästan ljuda som
barnaböner, t. ex. när hon till en
beundrare skrifver: »Lofva mig
intet, som ni ej ämnar hålla; äfven
om ni blott skulle lofva att hata
mig, det skulle likväl vara mig
ljufvare än att finna mig
bedragen.» »Hvilket straff», heter det en
annan gång, »att alltid behöfva
misstro» och en ung man varnar hon,
när hon skall besvara hans böner:
»välj ett hjärta, som är alldeles nytt.
Hon bör ej ha lämnat bakom sig
det lyckliga förtroende, som gör allt
så vackert; må hon aldrig ha blifvit
förrådd eller öfvergifven, må hon tro
er sådan ni är, och alla män sådana
som ni.»
Att det icke var några tomma ord,
hon uttalade, när hon pä detta sätt
uttryckte sin sorg öfver en kärlek,
som blott var för stunden såsom hos
Maurice, hvars kärlek var lika
plötslig som flyktig och hvars tycke på
sin höjd var en hans naturs hvila
från lustiga äfventyr eller
bärsärka-profven på stridsfältet, det framgår
af mångt och mycket. Först och
främst af hennes förutnämnda bref
till hennes gode vän, där hon
harmset klagar öfver hans svartsjuka och
förnedrande misstankar om en
otrohet, hvilken hela hennes uppförande
motbevisat, ett bref så fullt af
glödande patos, när man betänker, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
