Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mor i handen och skyndar hemåt för
att fullgöra alla de bortglömda plikter,
som ligga och vänta. Och modern går
med, men ser sig tillbaka och ger en
en blick, som visst ej uttrycker någon
sorg, långt förr en beundrande stolthet.
Det är en blick, som gör en
undrande. Melis far arbetar hos en
snickare, Melis mor är en fattig flicka,
dotter till en grufarbetare. Då hon
gifte sig, var hon rask, duktig,
högröstad och kanske litet framfusig, litet
simpel, ja, just som en hvar annan.
Men nu är hon mycket förändrad
hennes röst har blifvit vekare, och dragen
bli kvinnligare för hvarje gångande år.
Är det Meli? — — —
Melis föräldrar hafva byggt sig en
liten stuga ett par alnar utanför staden,
på den fria, öppna marken där. Ni
kan inte tro hvad det är för en plats.
Staden är en gammal grufstad, och
utanför den funnos i forna tider en
hel mängd hyttor för malmrostning.
Hyttorna äro borta numera, men
naturen har ej ännu kunnat repa sig efter
deras närvaro. Den är som död, och
ingen har kallat den till uppståndelse.
Melis far har omhägnat några
kvadratmeter utanför sin stuga med
stäng-seltråd. Det är kanske meningen att
där skall bli en trädgård. Men för
närvarande är alltsammans betäckt med
rätt stora gråstensblock, och mellan
dem ligga små kantiga slaggstycken.
Det är där, som öfverallt pä den sidan
om staden. Där synes ingen jord, och
där växer inte ett strå.
Och nu skall ni tänka er, att det
är en solig sommardag därute på
slaggmarken. Där är mycket hett, och det
är ej tal om, att där finnes ett skuggande
träd. De små slaggbitarna blifva
glödande under solstrålarna; fram emot
middagen kommer det nästan lika mycken
värme från jorden som från himlen.
Det är mycket, som kan komma en
att vantrifvas därute äfven en vacker
dag. Täta dammoln drifva ständigt
ditöfver från den närliggande gatan,
och tunga moln af svart, osande rök
ditsändas af lokomotiven, som komma
tungt flåsande två och tre i sällskap
och arbeta sig uppför en skarp lutning.
Ligger vinden från norr, kommer frän
lukt från pappersbruket, blåser den
från väster, för den med sig skarpa
ångor från det stora, gamla huset nere
vid sjön, där man smälter svafvel.
Också gå alla människor, som bo
där i närheten tröga och trumpna vid
sitt arbete och bara vänta, att dagen
skall taga slut. De äro friska och
starka, men de tänka alls ej på att
vara lyckliga. Och hur skulle de
kunna vara det? De utföra endast samma
slags arbeten, som andra gjort före
dem och på samma sätt. Ingen af
dem företar sig något nytt, ingen går
några vägar, som endast äro hans egna.
Ingen har en sysselsättning, som kan
komma honom att glömma den
mattande hettan och törsten och tröttheten.
Barnen, de starka, friska barnen stå
i flockar och hänga vid
järnvägsöfver-gången. De klättra upp och ned på
bommarna, krypa ut och in genom ett
hål i planket. Dessa fria, sorglösa
barn tyckas ej häller kunna finna ut
något sätt att göra sig en ny glädje.
De kunna ej hitta på något bättre än
att hoppa fram och tillbaka öfver
järn-väksskenorna och krypa ut och in
genom sitt plank. Också hör man
dem mycket sällan skratta, men de
komma lätt i gräl, de skrika högt mot
hvarandra och fara ständigt samman
och slåss.
Under tiden sitter den lilla
puckel-ryggiga i sin trädgård, som endast
består af gråstensblock och mångfärgade
slaggbitar. Hon är ensam, ty hennes
mor är rädd för solskenet och håller
sig hälst inomhus, men den lilla trifves
förträffligt midt i solbaddet, hon kan
aldrig få nog värme.
Men ibland springer hon upp och
rusar in till sin mamma för att berätta:
»Jag har så roligt. Vill ej mamma
komma ut och se.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
