Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELI
Skiss af
T ngen, som ser henne ute på gatan,
*- kan låta bli att tänka: Hvad hon
är olycklig. Ett stackars puckelryggigt
barn, hvad hon är olycklig.
Hon är ej mer än sju år, och hon
har redan det långa ansiktet, och de
långa, tunna händerna. När hälst hon
skall ut på gatan, sätter hennes mor
på henne en fotsid kappa, som har en
stor krage, hvilken ligger i djupa veck
öfver ryggen. Och man försöker att
ej se något, man ger akt på sina ögon
för att de ej skola uppsöka hvad de
ej böra märka.
Man frågar henne om lekar och
dockor, man bemödar sig att tala till
henne som till ett vanligt barn.
Ovillkorligen söker man tala hurtigt och
raskt och höjer rösten, för att den ej
skall sjunka ned till något medlidsamt
och jämrande, dit den oupphörligen
närmar sig.
Hon är liten och späd, egentligen
kan man ej tro, att hon är mer än
fem år. Också har hon allt hittills
ansetts för liten att gå i skola, men
nu till hösten skall hon börja.
ȁh Amelie, hvad det blir roligt
för dig att komma i skolan och få
kamrater att leka med. Det blir annat
än att jämt gå hemma hos mor».
Hon lyfter sitt lilla genomskinliga
ansikte och småler förhoppningsfullt.
Men säkerligen är allt detta om
kamrater, lekar och skolor döda ord för
henne. Dénna lilla ömtåliga varelse
är naturligtvis tvungen att föra ett helt
annat lif än ett vanligt barn.
Nästa gång man råkar henne, får
man veta, att hon både börjat sin skola
och slutat den. Och hennes mor
hviskar sakta, att Meli ej tålde det.
Hon blef så trött, och hon måste ligga
hela eftermiddagen.
Så lyckönskar man henne att få
stanna hemma hos mor, såsom man
förut lyckönskat henne att få gå bort.
»Nu blir det mor, som får lära dig
läsa, Meli, och du far lof att skaffa
dig en tupp, som värper hvar gång
du lärt en ny bokstaf,»
»Nej, Meli skall inte lära läsa än»,
säger hennes mor. »Hon skall nu först
lära sig spela.»
»Skall Meli spela?»
»Ja, Meli tycker om att spela. Och
nu får hon gå hem till en af
lärarinnorna, som skall spela med henne.
Meli blir ej trött af att sitta ensam med
lärarinnan i ett fint rum och spela. Men
i skolan var det så mycket oväsen».
Och så hviskar modern återigen, att
Meli får lof att ha något arbete
utomhus, hon måste gå ut någonstans med
en skolväska för att känna, att hon är
som andra barn.
Men om ett par veckor är
spelnin-gen också uppgifven. Meli fick ondt
i ryggen af att spela. Hon är för
liten, hon måste vänta till nästa år.
Hvad skall det bli för ett lif, tänker
man, för den, som är så svag och så
ofärdig. Hvad hon är olycklig!
Men Melis mor märker, att barnet
ser bekymradt ut, då hon talar om att
spelningen måst upphöra, och hon
tilllägger genast. »Men det gör rakt
ingenting, ty Meli har så mycket att
göra hemma. Inte sannt, Meli?»
»Jo», säger barnet, och det tar sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
