Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SFRAY UNDER SEGEI,.
en annan när han såg tjärdrefvet
hamras in i nåten. Jag brydde
mig dock föga om dessa
prat-makare utan fortfor med mitt
arbete. Först satte jag in en »tir»
af bomull och ofvanpå detta
tjär-dref. Bomull brukade ej krypa
där sådant begagnades, detta
visste jag. När drifningen var
slutad målade jag kuttern
kop-parfärgad i botten och för öfrigt
hvit med rödbruna ledstänger.
Åtta dagar därefter satte jag
Spray i sjön, där hon flöt som
en svan.
Den af mig byggda kuttern
mätte fyrtio fot öfver stäf. Hon
var tolf fot bred samt låg fem
fot fem tum djupt akter.
Dräktigheten var femton tons netto.
Masten, tillvärkad af
Hampshire-gran, insattes därefter äfvensom
klyfvarbommen. Rodret
påhakades. Stag och vant tillriggades,
segel underslogos, och rundhulten
surrades. Proviant och lifsförnödenheter togos
ombord, och Spray klargjordes för sin
proftur till Buzzard Bay. Kuttern hade
i allt kostat 553 dollars 62 cents och
tretton månaders arbete för mig.
Jag stannade kvar i Fairhaven
emedan jag trifdes bra där. Sysselsättning
saknades ej ty jag var kommissionär
åt hvalfångare och arbetade dessutom
med skeppsbyggeri och dylikt. Men
längtan efter att företaga den
världs-omsegling, jag vid byggandet af Spray
planlagt, blef stark, och jag började
vidtaga förberedelser därtill. Allt var
slutligen klart, och den 23 april 1895
lättade jag i Bostons hamn ankar med
Spray. Klockan slog tolf i stadens
kyrktorn just när jag fått upp ankaret,
då kuttern af de svällande seglen
genast sattes i gång. En besynnerlig
känsla genomfor mig i dessa
ögonblick, och jag kan ej neka till, att
pul-sarne slogo hårdare än vanligt.
Steget var taget fullt ut och jag
insåg att jag ej borde vända åter.
Jag hade inlåtit mig på ett äfventyr,
hvars slut omöjligen kunde förutses.
Man hade afrådt mig från att företaga
en så vågsam färd, men jag aktade ej
därpå och hade således ingen annan
än mig själf att skylla i händelse aj
motgång. Friskt mod, tänkte jag, och
reflekterade från detta ögonblick icke
vidare öfver det angenäma eller
oangenäma i min belägenhet. På yttre
hamnpiren stod en fotograf med sitt
stativ och tog en ögonblicksvy af
kuttern. Jag vinkade honom med
handen ett vänligt farväl och satte så kurs
nordväst hän, samt lyckönskade mig
själf till en god början på resan. En
obehaglig syn mötte dock mina ögon
några engelska mil utanför Boston, ty
ett stort fartyg låg uppkastadt på
stranden. Det var Venetian, som förlist i
senaste storm, och brutits af i tvänne
delar. Jag tog under några minuter
det sorgliga föremålet i skärskådande,
men snart tänkte jag icke längre på
saken.
Vinden friskade emellertid och Spray
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
