Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon stötesten, just där jag borde låta
fantasien skena fritt — Charybdis och
Schylla, ni vet, — när jag, som sagdt, öppet
erkänner min kritiska svaghet på detta
område, så vore det ju obilligt mot
förfat-tarne, om jag läte dem sota därför. Jag
säger därföre hälst, när jag ser en Pegasus och
hans ryttare spränga fram: kavallförbi!
* * *
Nej, må vi- då hällre taga ihop med
romanerna, och under detta släktnamn vill
jag för denna gång inbegripa noveller,
skizzer och andra småberättelser, hvilka
egentligen bilda en klass för sig.
Skillnaden ligger nämligen icke bara i sidornas
antal; för den ena och för den andra arten
erfordras helt skilda författareegenskaper.
Kanske blifver det tillfälle att en gång tala
en smula närmare härom, likasom om
modets märkliga inflytande på hvarderas större
odling i de litterära drifhusen under olika
perioder. Men, som sagdt, för dagen måste
vi taga hela släkten i klump, så långt tid
och utrymme medgifver.
Jag börjar till och med främst just med
en samling småberättelser: Per Hallströms
med rätta så uppmärksammade Thanatos,
en af den senare tidens stora
bokhandels-succésser. — Thanatos hette hos grekerna
Dödens genius, Nattens son och Sömnens
tvillingsbroder, han som ständigt fogar länk
till länk i den svarta ändlösa kädjan och
från alla lidande aflyfter den tunga bördan.
Det är omkring förlossningen genom döden
från jordelifvets bekymmer, som de åtta
novellerna vända sig. Det låter ju
sorgligt, men ingen må låta sig afskrämmas
af ämnets allvar, det förmildras genom den
ädla, vackra och varma framställningens
konst, de känsliga och upphöjda tankarne,
det anslående språket, i mångens tycke
kanske här och där nog mycket siradt, men
aldrig så att det öfvergår i tomt ordprål.
I motsats till hvad jag sett af andra
uttalas, står för mig detta led i Hallströms
arbeten så långt ifrån att vara ett försvagande,
att jag nästan är sinnad att sätta det högst.
Hvilket ej hindrar medgifvandet att alla
berättelserna däruti ej stå lika högt. Den
sista t. ex., »Göken», tyckes nästan ha
tilllagts för att fylla volymen. (Gernandts
förlag).
Så ha vi Jane Gernandt-Claines Pampan.
Jag beklagar att ej kunna vara med om det
beröm, som från flera håll ägnats den
boken, af hvars mycket lofvande uppslag hade
bort kunna göras något vida mera. En
ung svenska, Signhild Drake, redan genom
familjeförhållanden erfaren af lifvets sorger,
reser öfver till Argentina, där hon har sin
bror bosatt sedan tio år tillbaka och
träffar i honom, icke den glade och hurtige
om än lättsinnige gymnastiklöjtnant, som
han var i Sverige, utan en af det
sydamerikanska affarslifvets sämsta tendenser
ge-nomfrätt personage, för hvars hela
tankeriktning hon erfor en berättigad antipati.
Denna antipati sträcker sig för öfrigt till
allt och alla i det nya landet, där hon
egentligen icke hör talas om annat eller
kommer i beröring med andra än några
tomma, fåfänga och nöjeslystna kvinnor
och några genomgående affärssvindlare,
broderns umgängesvänner. För en enda
af dessa gör hon undantag, det är för en
spanior, hvilken, i öfverensstämmelse med
hennes idealitet, uttalar sitt förakt och sin
vämjelse för den omgifvande ruttenheten —
hvaruti han dock själf sitter fast ända upp
till halsen. Hon förälskar sig uti och till och
med öfverlämnar sig åt denne hidalgo,
hvilket inträffar samtidigt med att en
indianflicka, hvilken tjänade i huset, äfven råkat
»i olycka» genom husbonden, fröken
Sign-hilds bror, och spanioren, hennes vän.
Flickan hade dessutom en hjärtevän, en
gaucho-pojke, som, när hon dött genom
försöket att fördrifva följderna af denna
kooperation, besluter hämnas genom att
fördärfva Signhild. Hon räddar sig från
hans våld endast genom att med sin häst
störta sig i floden, där hon drunknar.
Brodern tröstar sig genom att gifta sig med
en rik gumma, men spanioren hviskar rörd
ett sueca mia vid den älskades graf. Slut.
Här är således ingen brist på spännande
motiv, men förf., som i likhet med
flertalet af våra romanskrifvande damer
tyckes sakna antingen kompositionstalang för
en genomförd roman eller tålamod att
ordentligt utarbeta sitt motiv ända till slutet,
hopar här alla de dramatiska konflikterna
på de 20 sista sidorna. De föregående
170, som egentligen skulle vara
inledningen till bokens kärna, ha icke ens den
förtjänsten att, hvad som borde ligga nära
före, gifva en värkligt lefvande bild af
detta, säga hvad man vill, dock i många
hänseenden märkliga lands ton och anda;
förf:s bitterhet däremot har i stället
skapat en karrikatyr. Stilen är icke så litet
affekterad i all sin ledighet. (Gernandts
förlag,)
ut * *
Bokhögen på mitt bord har nu
ansenligt lättats, men ännu hvilar där en
respektabel samling af till största delen
mycket respektabel, jag menar allvarlig,
litteratur. Jag törs väl ej alltför mycket lägga
beslag på Varias utrymme, utan nödgas
spara det återstående — och mig själf —
till nästa gång.
Renholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
