Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gor för de unga», har det felet att icke
vara exakt, ty om väl den berättande
formen är genomgående, så hör en del af
innehållet icke till värklighetens, en annan
del icke till sagans område. Det är mest
intryck, minnen och stämningar från olika
orter (Island, Schweiz, Tyskland), som här
lämnas, och skrifna med värme som de
äro betviflar jag ej, att de skola för
allvarligt sinnad ungdom utgöra en intresserande
läsning. Boken är dessutom illustrerad.
(Fahlcrantz & C:os förlag).
Till vidt skilda länder förer oss äfven
hr Victor Hugo Wickström i sina nyaste
reseminnen, 1 Öster- och Västerled. Den
otroligt produktive författaren (denna bok
är n:o 32 bland hans litterära barn!!) och
outtröttlige resenären (han har just nu i
dagarne åter gifvit sig ut bara på en liten
tripp jorden rundt!) har uti den här
föreliggande boken framlagt sina erfarenheter
dels från en resa genom vida trakter af
Ryssland med afstickare till Grekland och
Konstantinopel, dels från
Världsutställningen i Paris. Ägde dessa bägge färder rum
ett och samma år? Det har förf. icke
kommit att berätta, men det är visst icke
otroligt, ty lika som han berättar med fart,
reser han också med fart. Han har
ögonen öppna, det har han visst det; men
äfven den lifligaste iakttagare, till och med
om han på förhand beredt sig genom
något studium af ämnet, lärer väl
näppeligen efter en parforceresa med ångbåt och
järnväg förmå skapa sig ett inträngande
omdöme om ett främmande land, i all
synnerhet om i hvarje hänseende så för oss
främmande länder, som de här åt österled
beresta. Lättare går det för sig i en
om-gifning som Paris, där förf. väl också förut
är mera hemmastadd. Blifva emellertid
omdömena både på det ena hållet och det
andra en smula ytliga, så äro de däremot
i framställningen så mycket raskare, och
man följer hr Victor Hugo Wickström rätt
gärna, hvar han färdas fram. En del vackra
illustrationer efter fotografier bidraga
härtill. (Alb. Bonniers förlag).
En annan resa med Paris till mål har
funnit sin lifliga och glada skildrare i hr
Knut Nyblom. Det är nämligen
Upsala-sdngarnes Pariserfärd 1900, således ett, om
något, lifligt och gladt ämne i samma ton
återkalladt i minnet. Boken har med hast
sett två upplagor slutsålda och går nu på
den tredje. Den prydes af några
deltagares porträtt, främst den »silfverhårige
barden» C. F. Lundqvist.
# * *
Träda vi nu öfver från värklighetens
fastare mark in på det blott af fantasiens
lätta omhägnad kringgärdade fält, där den
i vanlig mening benämnda skönlitteraturen
uppväxt, så finna vi genast att skörden
varit rik och ymnig. Minst dock å den
partärr, där hvad som på det akademiska
språket kallas »bildningsgåfvans fagraste
blommor» odlas — poesien. Vi möta dock
där åtskilligt. Så främst Strindbergs
Sövin-gdngarnätter pd vakna dagar i en ny
lyx-edition, tillökad med en ny »natt» och
försedd med en symbolistisk pärm utanpå och
dito vignetter inuti samt hvarje sida
inramad i ett ornament med både taggar och
rosor. Jag har nyligen läst några ord,
sagda ehuru med ogillande af en
skaldenatur med annat gry, Karl-Erik Forslund,
om poesiens väsen, som jag vill återgifva:
»Några säga, att all dikt är en flod, hvars
första och högsta källa heter längtan.
Heter åtrå efter något som man saknar —
vantrefnad i det som är, sorg öfver
värklighetens brist på öfverensstämmelse med
drömmar och önskningar, öfver
disharmonien mellan det yttre och det inx-e, mellan
själ och kropp, mellan tankar och
gärningar» . . . Detta är en allmän karaktäristik
af den pessimistiska diktningen, men som
på pricken passar in på Strindbergs hela
författareskap och i all synnerhet på dessa
sömngångarenätter, hvilka dessutom icke
gärna kunna räknas bland det bästa han
skrifvit, huru etsande de bittra tankarne
än fräta sig in på de fina bladen, där dock
stundom, om än sällan och likasom
motvilligt, en eller annan vekare känsla
tränger fram.
Jag har liggande framför mig några andra
lyriska samlingar, Dikter — af Theo
Lundberg (Wahlström och Widstrand), af
Mau-ritz Sterner och af Jakob Tegengren (Albert
Bonnier, förläggare för bägge de
sistnämnda) samt af Sölve. Denne sistnämndes
poetiska anima måtte vara sammanväxt
med en corpus af solida egenskaper, efter
som besagde Sölve såsom egen förläggare
ger ut sitt dikthäfte från Göteborg. (Jag
vet ej hvarför jag i detta sammanhang
kommer att tänka på tullbesökaren
Nor-ström hos Bellman, som »förskref själf sina
viner»). — Jag nöjer mig med att uppräkna
dessa utan att inlåta mig på något
bedömande af deras värde. Saken är nämligen
den, att jag, för att ännu en gång citera
Carl Michael och det om mig själf, »är en
herre af mycket liten djupsinnighet», och
särskildt hvad poesi angår af en skäligen
grund naturbeskaffenhet. Men när jag nu
villigt erkänner min bristande lätthet att
sätta mig vederbörligen in i unga skalders
känslostämningar, utan låter mig antingen
ryckas med af värsens lifligt rinnande rytm
just där jag borde söka tankar bakom
orden, eller ock envist hänger upp mig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
