- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 4 (1901) /
94

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den frie konstnären, hvars förhållande
till det andra könet och särskildt till
modellerna inte är vidare serafiskt —
denne vagabond förvandlar sig till det
hvitaste helgon, som har uppenbarelser
och ser syner, ja, som t. o. m. från
en bestämd dag, på hvilken han
benådades med sin stora vision,
»vidunderligt att säga» kring sitt hufvud bär en
gloria, »som», efter egen utsago, »är
att skåda på hans skugga intill tvänne
timmar efter soluppgång och bäst ses,
när gräset är vått af dagg ...»

Märkvärdigt nog var det först i Paris,
dit han efter att ha rymt från San
Angelo styr kosan, som han upptäckte
denna gloria. Han förklarar det med
att luften där är ren och fri från dimma,
en förklaring, som vi väl göra bäst i
att tro på, eftersom det kanske vore
svårt att finna någon bättre. Ty
uppriktigt sagdt — fängelset hade blott
för en mycket kort tid höjt honom
öfver köttet. Helgonet uppträder snart
ånyo som en fullblodig
renässans-hedning. Hans ställning som konstnär
förbättras emellertid betydligt. Frans I
lämnar honom ett gammalt
fästnings-torn till värkstad, beställer en mängd
arbeten af honom och behandlar honom
för öfrigt med stor delikatess. Men
liksom öfver allt annorstädes korsas snart
nog hans väg af intriger, hvartill
kommer, att han — naturligtvis oförskyldt
— på grund af åtskilliga pikanta
förhållanden faller i onåd hos drottningen.
Och efter att länge ha regerat
enväldigt på sin borg, kört på porten alla
obehöriga och påbörjat en mängd
konstföremål af hvilka blott ett par blefvo
färdiga, lämnade han missnöjd kung
Frans och »detta djäfvulens Paris» —
som han kallar det — och så vänder
han åter till Firenze.

Här infaller den sista och mest
smärt-fyllda perioden af hans
konstnärsyärk-samhet. Härtig Cosimo beställde
visserligen en Perseus-staty af honom, men
gaf honom hvarken ordentlig värkstad
eller tillräckligt antal medhjälpare eller

ens erforderliga pänningar. Icke desto
mindre lyckades det B. att göra statyn
färdig till gjutning. Och nu följa några
kapitel, som höra till biografiens allra
bästa: han målar de oerhörda hinder,
som måste bekämpas, olyckor, som
måste bäras midt under det mest
intensiva arbetet. När slutligen ugnen är
upphettad, fattar taket eld, och rägn och
blåst hota att fördärfva allt. Efter att
i timmar hafva kämpat för sitt lifs
största värk, måste mästaren dödstrött
bäras bort, och han ligger i feber på
sin säng, då en af hans medarbetare
kommer in och »med en röst så dof
och sorglig som biktfädernas, när de
mana en dödsdömd att bereda sin själ,
säger: Benvenuto! — Ditt arbete är
ödelagdt och räddningslöst förloradt».
Han springer upp, rusar ned i
värkstaden, där gesällerna stå slagna af
skräck öfver att metallen har stelnat
till en oformlig klump. Som en rasande
låter han elda i ugnen — alla hans
hundrade fat och skålar af tenn kastas
in — och slutligen börjar bronsen flyta
ut i formen, och kuppen har lyckats.

Denna fanatiska skaparglädje, som
nästan på hvarje sida träder i dagen,
är värkligen stor och äkta. Han är
den rastlöse och målmedvetne arbetaren
— hans bok är en enda väldig hymn
till arbetet, en saga från handtvärkets
storhetstid, då den enskilde kunde göra
sig gällande, och då ej personlighetens
drag utplånades i fabrikers
massproduktion.

Tre dagar efter gjutningen aftäcktes
den berömda statyn på Piazza Signoria,
där den ännu i dag har sin plats. Den
blef Cellinis sista och kanske också
största bedrift. I hvarje fall är det
denna staty, hvartill konstälskaren i
främsta rummet knyter hans namn.

Han räknade alltid Buonarotti, »den
store Michel Agnolo», som han kallar
honom, för sin läromästare. Och han
glömmer inte att berätta, huru denne
renässansens halfgud i ett bref berömt
honom för en porträttbyst af en viss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free