Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bindo Altoviti. Michel Agnolo skrifver,
att han i många år ansett B. för den
skickligaste guldsmed, han någonsin
kännt, men att han nu äfven anser
honom för en stor bildhuggare. Ehuru
man väl förstår, att Michel Agnolo
just valt detta hufvud, som röjer stark
påvärkan af hans egna arbeten, till mål
för sitt beröm — så är man likväl
böjd att gifva Taine rätt, när han
säger, att Cellini måhända är alla tiders
ypperste guldsmed, men dock alltid
guldsmed. Äfven hans Perseus är ett
stycke konsthandtvärk. Hvarken
huf-vudstatyn eller sockelns statyetter värka
nog monumentalt för att göra intryck
af mäjselns stora konst. Det är
guldsmeden och gravören, som med sin
kärlek till detaljen skapat detta värk.
Det kan dessutom icke nekas, att B.
hörde till epigonerna från renässansens
stora konstperiod. Ja, man skulle kunna
gå ännu längre och kalla honom
dekadent. De slanka formerna och den
öfverlastade stilen i hans arbeten knyta
honom onekligen som konstnär till
den efterföljande barocken. Men vi
våga dock påstå, att han är typen för
en renässansman. Det är hans brokiga
och händelserika lif, hans våldsamma
styrka att lefva, som tjusar oss, och
som bland annat gifvit Fröding
inspirationen till den härliga dikten
»Renässans» — så snillrikt målande all
den tidens glödande färg och starka
människor, att jag ej kan neka mig
nöjet att anföra den:
»Ja, sköna zirater, vid Pluto,
har skidan till värjan, du bär,
de röja din konst, Benvenuto,
— låt se huru klingan är!»
Så ropade vännernas skara,
och mäster Cellini log.
»Nå, fram med din stolta Ferrara,
drag blankt!» — Cellini drog.
»Se hit, det är klingornas klinga,
en bättre har aldrig fatts
med den skall Cellini tvinga
sig fram öfver allt på trots
Hvart hånsord från skamlösa strupar
skall tystas med denna egg,
med den vill jag slåss, tills jag stupar,
helt ensam med rygg emot vägg!
Med den vill jag skydda min flicka;
min konst vill jag skydda med den,
med handen på den vill jag dricka
en skål för min enda vän!»
Men hon, som bar kruset med vin i,
blef blek och blef röd igen
och hviskade sakta: »Cellini,
hvad heter din enda vän?»
Han svarade: »Vänskapen flyter
i hafvet som Tiberns älf,
den vän, som ej vänskapen bryter,
den heter så här — jag själf!»
Och tumlaren tog han från brickan
och klingan i skidan han stack
och slingrade armen om flickan
och kysste och log och drack.
Vi må i Cellini se en stor konstnär
eller ej — en ärlig arbetare var han
alltid och allvar saknades honom icke.
Ej heller mod. Måhända var det blott
döden, som hindrade honom att våga
det stora språnget, som för till
full-komningen och åt en konstnär skapar
hans apoteos. Benvenuto Cellini har
dock genom sin biografi nått en
odödlighet, som ingen tid skall förgäta. Hela
hans lif är monumentet öfver honom,
är en värklighetsdikt om den tid, då
vilja och samvete, instinkt och moral
ännu icke lågo i strid med hvarandra.
Hjälten i sagan är nog icke i allt
ett mönster för oss utvecklade
människor — stode han i detta nu upp ur
sin graf, dröjde det säkerligen icke
många timmar, förrän polisen hade
honom i godt och förmodligen lifslångt
forvar. Men jag afundas honom den
frihet från ånger och skuldmedvetande,
hvarmed han bär sina gärningar. Hör
blott: »Påfven lyfte sin hand, slog ett
kors öfver mitt hufvud, välsignade mig
och förlät mig alla de mord, jag
någonsin begått, och desslikes alla, jag i
framtiden kunde komma att begå i den
apostoliska kyrkans tjänst.» Men skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
