Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrkan ej alltid råka vara arbetsgifvare,
är det ej så noga. »Mitt lyckliga och
harmoniska temperament är en Guds
gåfva», säger han, och det öfvergifver
honom också aldrig. I alla sitt bro-
troende och arbetande kämpe lefver
kiga, stormande lifs händelser tyckes
han själf forma sin tillvaro ur »ödets
hårdarbetade metall», forma den på
godt och ondt utan att låta sig störas
af någon Mefisto bakom sin rygg. En
Cellini: Saltkar, utförd t och ciseleradt i guld^för konung Frans I.
FAKKELTOG.
Et Fakkeltog, se en Fakkelild
Gjennem hele Landet bränder,
Flere og Flere slutte sig til,
Og Höitidsfaklerne änder.
Sommeren ligger jo död på Bår,
Med slukkede öine og udslaget Hår,
Endnu i Döden rorende mild,
Med trätte, foldede Händer.
Som lysende Baune Egene stå,
Men Birkene fremad skrider
Som Alterkjärter med Lystunger små,
Der dryppe til begge Sider.
Gnisterne flyve og sätte i Brand,
Snart er der Ild i det hele Land,
Helt ud til Havet det spörges må
At Sommeren fra os glider.
Til hende som alle Roserne gav
Ingen tör Blomster bringe;
Ved hendes, vor Sanggudindes Grav,
Ingen Sange tör klinge.
Skoven tier, men dybere vild,
Bränder dens glödende Sörgeild,
Voxer op til et Flammehav,
Der bölgende frem sig svinger.
Om Sommerens Båre står Engen våd,
Men Luer på Luer kalde.
Da tändes, som gjennem en glödet Tråd,
Grene og Buske alle.
»Holdt!» råber Frosten. »Festen er endt!
Hurtigt! Ilden mod Jorden vendt!»
— Skoven brister i voldsom Gråd,
Og alle Faklerne falde.
D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
