Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOBERGS HISTORIA.
AF
»A/Tina kärleksäfventyr i Argentina»,
sade Moberg — vi kallade honom
bara Moberg, vi som kände honom
— »ja, inte är det mycket med dem,
och jag påstår inte att de missöden
jag haft gått mig så djupt till sinnes
eller att jag stuckit ned mina
medtäf-lare. Ähnej, man skall vara filosof.
Efteråt tycker man att det är så dumt
att förarga sig, därför att folk haft
samma smak som en själf — jag har
ju varit här så pass länge att jag
är som landets egna: de frukter, som
se oåtkomligast ut, locka mig mest.
Hon föreföll så oåtkomlig ibland,
Fer-nanda, att det var en fröjd för gudar
och människor. Fernanda var min sista
kärlek — nå, kärlek, det är kanske
för mycket sagdt. I alla händelser
trodde jag — hvilket för öfrigt händt
mig förut— att jag var fast den gången.
»Det är kanske onödigt att göra den
frågan, men jag gör den ändå:
Känner herrskapet till staden Corufia? Af
Argentinas städer kommer den hvarken
i första eller andra rummet, men den
är ju rätt nätt med sina små gator och
sina små torg — sitt torg om vi ska
hålla oss till sanningen. Vid det torget
ligger en kyrka, och i den kyrkan var det
pater Piantelli predikade, men jag hörde
honom inte, ehuru det kanske nog skulle
gjort mig godt. Han var af sju hästars
kraft, när han läste lagen, sade de,
och fast jag är protestant och han
katolik, har jag väl inte ett obotfärdigare
sinnelag än andra människor. Den
tiden var jag till och med riktigt
förståndig, ja, det var jag, ni ska bara
få höra . . . Jag var ju anställd vid
järnvägen och hyrde rum hos en så
gammal och fin familj som familjen
Pour-baise.
Ȁr den inte gammal kanske?... Ja,
det förstås, farfadren kom hit i träskor,
om han ens hade det på fotterna, och
släktens hufvudman kan ju inte skrifva
sitt namn, fast han är general, men de
som jag hyrde rum hos–––––––Mitt
herrskap, jag ber —–––––De rådde
om en estancia* och alla döttrarna
hade sällskapstalanger. Det fanns tre
stycken, och det var ju rätt vackra
flickor, det var det visst. Kan någon
människa begripa, hvarför jag skulle
gå förbi dem alla tre och fästa mig
vid Fernanda?
»Fernanda var spellärarinna där i
huset. En gång då de bjudit mig in att
sitta och prata i deras förmak, såg jag
den ena sefioritan efter den andra gå
ut och spela piano, men inte var det
sådana stycken, som man kan be en
ung man, hvilken man misstänker gå
i friaretankar, sitta och höra på. Det
var sådana där skalor och öfningar,
hvad det kallas, och jag ville just resa
mig upp och tacka deras mamma för
en angenäm stund, då den äldsta
kommer in och presenterar Fernanda. Ja,
hon sa’ inte Fernanda, förstås, hon sa’
seflorita Fantozzi, och den senoritan
var någonting för senor Moberg, det
såg jag strax eller kände ... Ja. Jag
har aldrig varit senfärdig af mig när
det gällt något sådant. Det var det
att hon hade ett så rasande sött litet
* Lindtegendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
