Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
leende, ett par gropar i kinden, en
haka, en mun–––––––
»Hvad var det han sa’ till en alldeles
obekant flicka på teatern i Holland,
min vän Heine? Jufrouw, ich will
driften Mund kussen . . . Det hviskade jag
inte till Fernanda med detsamma,
förstås, fast jag nog kunde haft lust.
Åh-nej, man aktar sig. Moberg strök tio
år ur sitt lif och blef den försynte unge
man han var strax han kom till
Argentina. Vill ni tro mig eller ej, så gick
jag och köpte mig en flaska parfym
samma kväll och drog mig till minnes
att jag hade lockigt hår och fattade
det beslutet att låta det växa. Jag hade
ju frågat senoritan, om allt hopp var
ute för en ung man, som en gång
försökt fatta skillnaden emellan dur och
moll, men som icke rört pianot, sedan
han var gosse i världen, och senoritan
hade svarat att hon olyckligtvis icke
hade den faster eller moster man bör
ha i dylika fall, utan att det bara var
nunnorna af orden Nuestra Senora del
Huerto hon kunde hylla sig till här i
staden. Hon var ju fader- och
moderlös, det har jag glömt att berätta.
»Ja, det satte ju ned mitt mod en
liten smula, men sedan fick jag höra
att den lilla senoritan bodde i ett eget
litet hus, hvars Cerberus, när allt kom
omkring, kanske icke var så svår som
hon såg ut. Det var en gammal kvinna,
som städade hos patern och som var
så kyrksam som en sådan gärna kan
vara. Vi hade blifvit så goda vänner
att vi nickade till hvarandra på
kyrktrappan. Där stod jag hvarenda kväll
från den första till den sista november.
November är ju deras maj, och maj
månad tillhör, som herrskapet väl vet,
Jungfru Maria.
»Inte tror jag att en präst skall
dundra så, men han var väl så i tagen
att han dundrade af gammal vana,
Pi-antelli. Jag hörde den rösten åska ända
ut på trappan, och nog var det synd
om lilla Fernanda, som skulle sitta och
bli uppskakad af det, men blef hon
ängslig inne i kyrkan, var det kanske
en liten lisa för henne att träda ut i
den syndiga världen igen — där stod
Moberg med sitt hjärta på läpparna.
Det vill säga — jag sade ingenting,
men om hon haft öron till att höra,
skulle hon tyckt att gatstenarna klingade
under hennes fötter, när hon gick hem
— det tyckte jag. Ack, hvad jag var
glad i den flickan.
»Vi träffades ibland hos familjen
Pour-baise i de tre elevernas närvaro, men
dessa unga damer kylde atmosfären.
De sågo så strängt ned på en syndare
från den förkrossande höjden af sin
jungfrudom att jag blef riktigt förstämd,
om de spelade aldrig så smånätta
melodier på pianot. Inför en sådan där
blick tyckte jag mig alltid ha många
fler synder på mitt samvete än jag
kanske i själfva värket hade.
»Hör nu, inte är jag så farlig ändå,
kände jag mig många gånger frestad
att säga, men när jag betraktade
Fernanda och tänkte på allt hvad jag
kunde gå och fundera ut, tyckte jag
att hon var som det lamm ulfven får
i sina klor. Det var värkligen synd
om henne. En blyg och täck ung flicka,
som kommit ut för det missödet att
vandra mot alla de fällor jag såg i
min inbillning och vandra lätt och
gladt och liksom af en inre
dragning, bara därför att hon hade detta
leende, som förvånade, tjusade och
förvillade mig första gången jag
varsnade det i salongen hos familjen
Pour-baise.
»Nej, fy, det var illa handladt mot
en ungdom, som var fröken i så hög
grad som hon. De andra — de tre
eleverna — förkrossade mig så pass
att jag tänkte: Jo, nu har du ställt det
trefligt för dig. Det finns väl inte
någon förbjuden frukt, som du inte bitit
i, men med Fernanda var det en
annan sak. Den flickan var själfva
omedvetenheten. Hon förevitade mig
ingenting — det vore synd att säga — hon
såg på mig som om jag, Moberg, varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
