Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket bryderi och af tillgifvenhet för
min direktör» skall Rosaura uppträda
i Turandot, fastän hon med nöd kan
hålla sig uppe.
Uen ene direktören beklagar sig öfver
författarnas medgifvande att låta
aktörerna på ett vanställande sätt förändra
roller, under förevändning att få fram
»förtjusande effekter». Det var en gång en
aktör som skulle spela Corregio. En kamrat
hade förut med framgång kreerat partiet.
— Jag har en helt annan
uppfattning af rollen, säger han till
direktören. Jag föreställer mig Corregio
som en målare, helt förflyttad till den
gudomliga konstens region.
— Men det gör ju hela världen!
— Må så vara, men jag vet hvad
j ag skall tillägga.
— Hvad?
— Jag skall göra Corregio
fullständigt döf!
Hoffmans ene teaterdirektör föreslår
att på skådespelarna tillämpa Filips af
Macedonien system. Liksom denne lät
en slaf en gång dagligen för honom
upprepa: »Du är en människa!» så
skulle man inrätta klockor, som vid
hvarje kvart repeterade dessa tänkvärda
ord för skådespelarna. Den andre
invänder: Bah, de skulle öfverrösta ordet
människa med: ett kolossalt geni, en
ojämförlig virtuos e. n. d.
Själf medger Ginistry, att
skådespelarna äro i stånd att sätta tusen myror
i hufvudet på en teaterdirektör. »Men»,
tillägger han, »så fort repetitionerna
börjat, tänka de snart blott på det
stora gemensamma intresset. Det finns
icke ett yrke, där man ådagalägger
större solidaritetskänsla och mera
tillgifvenhet för den institution man
tillhör». Madame Ristori är inom denna
klass sannerligen icke ensam om att
ha till grundsats: »en skådespelare
skall vara slaf af sin plikt».
CLAQUEN.
Vid den näst föregående och
generalrepetitionen ser man en herre med all-
varligt utseende slå sig ned på parkett.
Det är en man som känner vikten af
sin syssla; det är chefen för claquen.
Han noterar omsorgsfullt de ställen,
där han skall gifva tecken till applåd.
Sina anteckningar underställer han sedan
direktören och författaren som
komplettera och stryka. Men en god
claque-chef har redan vid första åhörandet
säker intuition af hvad som skall bära.
Han »arbetar» så genom att låta sitt
folk forcera eller icke forcera,
ådagalägga en diskret tillfredsställelse eller
en bullersam entusiasm, åstadkomma
en eller flere inropningar. Det finns
en serie af nyanser från ett gillande
mummel till en lössläppt yra. För
öfrigt tar han hänsyn till
omständigheterna och publikens disposition för
tillfället.
Man har vid upprepade tillfällen
försökt afskaffa claquen, men alltid
åter-vändt till det gamla. Det är en komedi
som lurar ingen, hvarken författare,
skådespelare eller publik. Claquen
innehar alltid samma plats och utför sitt
åliggande inför allas ögon. Men den
parisiska publiken, korrekt ända till
kyla, tycker om att man besparar den
besväret att ge uttryck åt sitt gillande
och deltar endast när den känner sig
värkligen rörd eller förtjust. Den fäster
ej någon afsevärd vikt vid denna
opinionsyttring, men vill ha den, så vida
den ej antar karaktären af en läxa,
som ett stimuleringsmedel för sig själf
och för skådespelarna. Chefen för
claquen måste vara psykolog och snabbt
kunna bedömma åskådarnas
själstillstånd. Claquen är oförmögen att skapa en
succés; den kan endast underhålla den.
Inom de fria teatrarna betalar chefen
för claquen en summa, för hvilken ett
visst antal bilj ätter årligen ställas till
hans disposition. Vid de
subventionerade är han en aflönad tjänsteman,
till administrationens disposition.
I en år 1829 utkommen bok:
»Mé-moires d’un claqueur», talas om
dames-claque. Deras åligganden var att »faire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
