Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra åter kunna icke uthärda en
sådan nästan direkt beröring med
publiken. De ta ett ögonblick sin tillflykt
till artisternas foyer, ge sig ut i teaterns
grannskap, återvända oupphörligt för
att få veta något, fråga förste bäste de
möta, en maskinist, en handtlangare:
»Allt går bra, eller hur? Det
applåderas?» Själfva höra och se de
ingenting, men misstro alla, som bringa dåliga
nyheter, och om stycket gör fiasko
anklaga de direktör, regissör och
skådespelare för likgiltighet och glömska,
dumhet, ja rent förräderi.
De lugna och kallblodiga intaga sin
logeplats, där de, osedda af publiken,
kunna iakttaga spelets gång — för
öfrigt det enda riktiga sättet, anmärker
Ginistry — och hvarifrån de kunna
hjälpa att förstärka applåderna.
Några äro tysta som Egyptens
präster; andra tala i ett, slå upp
konversation med brandsoldaten, om ej någon
annan finns till hands. Några äro
ensamma, andra omge sig med en stab
af vänner och bekanta. Om en,
berättar Ginistry, att han helt lugnt slog
sig ned i direktörens rum och läste
tidningar. »Vi ha pessimisterna, som
trots den mest afgjorda framgång ändå
tvifla, och optimisterna, som aldrig höra
det ogillande sorlet.» — Alltnog, de
dramatiska författarna tyckas vara
konstruerade som andra dödliga.
SKÅDESPELARNA.
»Det finns ämnen, alltför ömtåliga att
tala om direkt», yttrar Ginistry, i början
af kapitlet om skådespelarna. Och så
redogör han i stället för innehållet i
Hoffmans »En teaterdirektörs
vedermödor» •— »denna fantasi som ej alls
är fantastisk, dessa gamla sidor, alltid
unga».
På ett litet kafé i en tysk
landsortstad väcker en af kunderna genom sitt
förtviflade utseende en annans
medlid-samma intresse. Denne andre tilltalar
honom, frågar om orsaken till hans
lidande och får då veta, att mannen
är teaterdirektör — liksom han själf.
Och så kollationera de sina bittra
erfarenheter.
Den ene berättar om operan Guzman
— lejonet. Primadonnan rynkar
ögonbrynen: en opera som ej bär
hjältinnans namn! Likgiltigt tar hon emot
rollen, förklarar den snart omöjlig och
lämnar den tillbaka. Hvad är att göra?
Jo, man skickar henne en ritning af
prinsessan Mikomikona i all hennes
glans: siden, sammet, spetsar, plymer,
kristaller och silfverstjärnor.
Kostymiä-ren förklarar att hennes apparition
aldrig varit så bländande som den skulle
bli i denna dräkt, föreslår att förkorta
klädningen en half tum, för att ej
be-röfva den hänförda publiken åsynen af
»denna lilla fot, denna charmanta
piedestal till en alabasterpelare!» Och så
döps operan om till Mikomikona.
»Åh, våra stora aktrisers ömtålighet»,
utbrister den ene direktören, »färgen
på en kostym, en applåderad kamrat,
publikens tysta likgiltighet — allt
upprör deras närver och kastar dem, om
icke i säng, så på en soffa, där de,
iförda en elegant negligé, med melodisk
stämma berätta sina lidanden för en
ung, älskvärd och förstående läkare,
som genast ger dem ett betyg, däri
han slösar på dem sjukdomar och
lifs-farliga attacker».
Hur var det ej med Rosaura!
Missnöjd med sin roll i Turandot förklarar
hon sig döende. Omöjligt att ersätta
henne! Direktören besöker henne,
underrättar sig med djupt deltagande om
hennes tillstånd. Han bryr sig visst
inte om rollen i Turandot, men Maria
Stuart, som han tänkt lämna henne om
fjorton dagar.
— Ja, det är ju en möjlighet att
jag kan vara återställd om fjorton dagar.
•— Nej, för all del; vi få ej riskera
er dyrbara hälsa. Det är bäst ni håller
er i säng. Jag får tänka ut någon
annan för Maria Stuart. Au revoir!
— En timme senare har direktören
en biljätt. »För att ej ställa till för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
