Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter ensamheten; jag skulle älska att
ströfva omkring öfver fälten incognito,
att ställa frågor till herdarne, som jag
mötte, och att prata med den
hedervärde byprästen, eller att småle mot
arbetarne, sysselsatta med att aflocka
Cybele sommarens skörd. Men
människan önskar och Gud råder.
Alltså, jag red ned för Ebersdorf.
Det hade stått en liten drabbning
under natten, en skärmytsling utan
betydenhet ; här och där i terrängen lågo
en tre- eller fyrahundra kroppar
utsträckta. På ett afmäjadt sädesfält,
där ett dussintal preussiska husarer
lågo kringströdda, och äfven några
hästar, varseblef jag plötsligt ett
dussintal tusenskönor, som, liksom genom
ett under, icke hade blifvit
nedtrampade i stridens hetta, och som vände
sina kalkar mot solen — de
oskyldiga, naiva- blommorna midt ibland
dessa spår efter massakern. O, natur,
hur du hånar människan och hennes
ondska!
Jag hoppade lifligt ned från hästen
och närmade mig de stackars
blommorna, då några unga glopar i
generalstaben anade min afsikt och
störtade fram för att plocka dem åt mig:
»Håll, mina herrar», ropade jag till dem,
»jag vill plocka dem själf, — åt
Josephine, »
Jag tror mig komma ihåg, att jag
begagnade mig af tillfället för att hålla
en liten predikan fördem. »Detskulle
minsann icke falla er in, mina unga
herrar, att skicka några blommor till
er hustru eller er käresta från de fält,
som Bellona härjat! Ja, ja, protestera
ni, jag känner er jag, era tankar ägnas
icke de sörjande hustrur, som ni
lämnat hemma, utan de fåfängliga nöjen,
som ni vänta er i hufvudstäderna»!
Min bukett af hvita tusenskönor har
afgått med kurir, Josephine kommer
att några morgnar härefter hafva detta
lilla minne på sitt toalettbord . . .
I afton beundrade jag drömmande
en vacker månuppgång. Långt bort
öfver fältens dimmor höjde sig Phoebe
strålande, under det att bivuakeldarne
öfverallt tändes, liksom för att bilda
en kortége af gnistrande stjärnor åt
henne. Var hälsad, nattens drottning!
Plötsligt syntes något mer åt norr en
annan måne . . . Jag förstod snart
fenomenet, då jag varseblef ännu litet
högre upp, en nytänd måne, den
värkliga Phoebe . . . De två första voro
två stora byar, hvilka stodo i låga tre
å fyra fjärdingsväg längre bort.
M:lle J. från Comédie Frangaise
kommer icke. Skulle det kunna hafva
händt henne någonting under vägen?
Eller skulle någon af de där glasvackra,
pomaderade och putsade officerarne, som
snobba i generalstaben, vara orsaken
till dröjsmålet. Det är intet allvar
med kvinnorna!
Armén i Preussen. Generalstabens
högkvarter. Dagorder.
Soldater!
Ni har i dag börjat att skörda nya
lagrar, och ni gör . . .
Den där dumsnuten, Ricon, som
brukar skrifva mina proklamationer rätt
bra stiliserade, är sjuk, och påstår sig
vara oförmögen att hålla ihop två
förnuftiga tankar 1 Jag är inte häller
inspirerad . . . Den militära vältaligheten
är inte min starka sida, jag tycker om
den enkla genren, jag lyckas bättre i
den hvardagliga; jag sätter rätt nätt
ihop en kuplett, det bevisar bäst Bean
Dunois, (Vackre Dunois), som Hortense
har satt musik till ... Jag ville icke
signera den på grund af min ställning,
men Beau Dunois är af mig, och den
kommer alldeles säkert att göra succés,
det vågar jag då påstå.
Men hvad skall jag nu taga mig till?
Inspirationen vill icke infinna sig; det
är då tydligt, att det icke blir någon
proklamation utaf i dag. Jag tror, att
Ricon låtsar vara sjuk, därför att jag
uppskjuter att göra honom till ledamot
af Franska Akademien.
Jag har nyss varit i delo med Ney,
just med anledning af Ricon. Vi grälade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
