Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dahttöf, foto.
HR PALME SOM »DON CESAR».
serligen, men tog sig bra ut och hade
kraftiga utbrott.
Nästa romantiska stycke var »Regina
v. Emmeritz» på Olympia med fröken
Bidenkap i titelrollen. Den talangfulla
operettdivan hade att utstå svåra’ duster
med Topelius’ långrandiga monologer,
men bestod tålamodsprofvet med seghet
och lade sig vinn om att tala värsen
klart. Prestationen var något monoton,
men långt ifrån utan förtjänst. En
kanske alltför mild Gustaf Adolf gick
omkring på hr Selanders ben, men
masken var god och allvaret i
deklamationen träffade rätt. Den aktör, hvars
namn hela vintern tryckts med fetstil
på Olympias affischer — Richard
Wagner — föreställde denna gång pater
Hieronymus och underlät icke att
markera det sataniska hos skurken. Mera
lyckad tyckte jag hr Wagner vara som
regissören i »Farinelli» hvilken gafs
närmast efter Topelius’ drama, som för
rästen hade fått en grann utstyrsel.
Medan hr Wagner spelade denna roll,
firade han 6o-årsjubileum, och han har
förvisso en ganska hedrande bana
bakom sig, både som skådespelare och
direktör.
Det är inte onaturligare, att Farinelli
spelas af en kvinna, än att Boccaccio
feminiseras. Experimentet att låta
fröken Bidenkap sjunga gat-, sedermera
hofsångarens parti utföll inte alls oäfvet.
Den ståtliga figuren kunde man inte
önska mer illuderande hos en manlig
individ, ungdom har hon också, och
rösten är vacker, fastän med fog må
påpekas, att den ofta stöter och slår
bockdrillar.
En sångerska, som i denna operett
plötsligt visade sig värdig rangplats,
var fröken Ulfsax. Osvikligt ren
intonation och ett genommusikaliskt
föredrag gåfvo, tack vare henne, åt
drottningens parti det största intresse.
Zum-pes musik visade sig’ fortfarande ha
dragningskraft.
Jag öfvergår nu till en romantisk
dårskap, som uppstått på Svenska teatern,
»Preciösa». Det är den roligaste
parodi, jag sett, en stor blåsa af
löjligheter, en örfil åt allt sundt förnuft.
Det är nästan otroligt, att en
föregående generation kan ha tagit detta
melodramatiska sammelsurium på allvar,
och det kom mig att häpna, att äfven
de, som nu sutto i salongen, kunde
gråta åt dessa gräsligheter. Men det
var gudskelof inte den mest bildade
publiken, det var
söndagsmiddagsmas-san. Ingen missunnar någon att ha
sin smak, men för dem, som vilja
arbeta för den sceniska konstens höjande,
tyckes det nästan hopplöst, när man
ser folk så långt efter i sina fordringar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
