Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Agnes, du hade rätt. . . jag gick
värkligen ... för mig själf!
Hon såg plötsligt upp, förvånad
utan tvifvel öfver min underliga ton.
Ögonblicket därefter hade hon
förstått allt.
Jag fortsatte:
— Jag var ... uppe i Granparken . . .
satt på en bänk.
Hon skrek icke, svimnade icke,
gjorde icke något, som jag väntat,
att hon skulle göra. Hon hade
blif-vit mycket blek. Hennes vackra
ögon vidgade sig och blefvo stora
och blanka som på en katt. Och
medan de smala, blekröda läpparna
öppnade sig och blottade hennes hvita,
glänsande tänder, såg hon mig rakt
in i ögonen.
Utan att darra på rösten, kallt och
hårdt som om det varit ett
kommandoord, frågade hon:
— Hvad ämnar du göra?
Jag stirrade förfärad på henne. Han
förskräckte mig. Var detta min väns
hustru, den kvinna, som jag för hans
räkning studerat?
Och med sänkt hufvud mumlade jag:
— Ingenting!
Hon lade sin hand på min arm. Och
med låg röst, ironiskt, nästan med en
skiftning af förakt sade hon: *
— Det är bäst . . . för hans skull,
din vän!
Därefter lämnade hon mig och gick
sin man till mötes.
Min stackars, stackars vän!
ROMANTIK OCH REALISM.
U)å senaste veckorna ha vi med eller
mot vår vilja sett mycken romantik.
Tro icke, att »Cyrano de Bergerac» ännu
visat sig! Nej, men den lär inte dröja
länge. Vi ha fått nöja oss med »Don
Cesar de Bazano». Nå, det är ingen
dum pjäs, tvärtom, full af galliskt lynne
— författarne heta Dumanoir och
d’Ennery — förträffligt gjord och
betagande genom sin ridderlighet och
poetiska flykt. Romantiken gränsar
här aldrig till det löjliga, men äger i
sina mest vågade ögonblick en
räddande värdighet, och det goda
humöret hos den dristige hjälten utesluter
det svammel, som är romantikens
afvig-sida och sjukdom.
Edv. Stjernström och Victor
Hart-mann ha förut spelat don_Cesar. För-
tjänstfulla bägge, enligt hvad äldre
teatergranskare upplysa, var den förre
med sin brio måhända icke tillräckligt
ung. den senare i sin liffullhet icke
tillräckligt poetisk. Hr Palme, som nu bar
don Cesars värja och plym, gaf full
illusion åt rollens lyrik och betonade också
ganska lyckligt de roliga pointerna.
Talet var blott väl mycket pauseradt.
Fröken Jansson, den vackra
gatsånger-skan Maritana, gjorde intet nytt och
individuellt, men behagade genom sin
»yttre apparition», för att citera en
ordrik kollega, och sökte tydligen, ej
minst genom sin forcerade röst, lägga
passion i framställningen. Måttfullt
spelte hr Hagman den sluge ministern,
som har alla intrigens trådar i sin hand,
och hr Hanssons Carlos II rusade vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
