Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tristan. När skola vi här få höra
detta sublima värk. Hr Malm skulle
kanske kunna göra Tristan, med
Lo-hengrin som mellanstadium. Isolde
kan väl ingen mer än fru Östberg
sjunga. Möjligheter finnas alltså. Vi
vädja till hr Stenhammar, som nog
gärna skulle vilja dirigera detta värk.
Ett par elevkonserter går jag förbi,
och antecknar endast helt flygtigt från
öfriga konserter, att den finske
violoncellisten Schnéevoigts ton och teknik
visade sig mycket fördelaktiga, att vi
i fru Sundgren-Schnéevoigt lärde känna
en särdeles temperamentfull och
duktig pianist, samt att den ryske
violinisten Gregorowitsch var lika elegant
i salongs-genren som tillförene.
Nu till Operan. En sångerska, hvars
talang vederbörande söka att skrinlägga,
är fru Afzelius. Hvarför? Fru Jungstedt
har väl roller nog att kunna dela med
sig. Som Azucena i Trubaduren
föredrar jag gifvet fru Afzelius, hvars
stämma har en sund och frisk klang,
på samma gång den villigt lånar sig
åt dramatiska accenter. Ännu mer
dolce i slutscenen vore visserligen
önsk-värdt, men för öfrigt har man nästan
endast loford att gifva. Hr Nyblom
visade sig i Trubaduren ännu en gång
som riddare af höga c. Förträffligt.
Egendomligt nog klingar hr Nybloms
röst vackrast bakom scenen, emellertid
förtjänar hans sång i denna opera på
det hela idel loford; hans heroiska
accenter värka nästan mer öfvertygande
än hr Ödmanns.
Här har jag fått en osökt öfvergång
till ett omnämnande af operans tyska
gäst, hr Anthes, som emellertid är
mindre heroisk — mins Ni hans
Ma-saniello till häst? — än karaktäristisk.
I Mäster sån garn e var han genom sitt
naturliga, väl nyanserade, och från
teater-manér anmärkningsvärdt fria spel
samt sin musikaliska, manliga sång
helt förträfflig — detta trots
indisposition för dagen, som mot slutet
vär-kade trötthet. Hans Lohengrin var
H. Liithman, foto.
FRÖKEN ROSÉN I SKUGGBALLETTEN.
också en god prestation, trots att
stämman icke äger den silfverklang,
som vi nästan inbilla oss är ett
nödvändigt attribut till Gralriddaren, lika
oundgängligt som horn, hjälm och svärd.
Hans Masaniello — i Aubers Den
stumma — visade, att han icke går i
den stora heroiska genren. Fenella gafs
nätt och vårdadt af en ung intagande
dansös, fröken Strandin, hvars porträtt
Ni ser här bredvid jämte fröken Roséns,
den förnämsta representanten för
tåspets-virtuositeten inom vår balettkår.
Fru Östberg sjöng prinsessans parti
briljant. Hela operan värkade
emellertid trots den delvis så friska
musiken något urmodig; de sceniska
anordningarna voro schablonmässiga.
Bara körens placering under barcarollen
i sista akten var tillräckligt, för att
man skulle komma i misshumör. Det
tycks dock, som om vederbörande,
när de ej kunna anses öfveranstränga
sig med nyheter, borde ägna något
mer omsorg åt framförandet af de äldre
stycken, hvarmed opera-repertoaren
understundom uppfriskas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
