Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lajla i de svarta, med röda band och
lappsilfver flätade flätorna. Hon var
ju för den fine herr handelsresanden
bara en lappjänta, om hon nu också
var dotter till en rik storlapp, och då
behöfde han inte genera sig.
Och Nila låg i fjället på granriset
inne i kåtan och sot.
* * *
Re’n börjar det ljusna öfver
fjälltoppen i öster och mörkret öfvergår så
småningom i en grå skymning,
hvar-under snön skimrar blå och renhjorden,
som ännu ligger och sofver ute på fältet,
liknar en lätt insnöad åker, där mullen
ligger i jämna högar efter fårorna.
Skymningen ljusnar, dagern blir
gråare.
Då är det en ren, som rör på
hornen och om en stund reser han sig,
men blir stående stilla, hornen äro
alldeles orörliga mot snön i den hvita
backsluttningen bakom.
Det ljusnar mer och mer. Renarna
börja röra på hornen. Här och där
reser sig ett djur ur den sofvande
flocken. Den som först reste sig, börjar
bli otålig, sänker sin mule och går
vädrande fram. För hvarje steg han
tar, reser sig en ren. Det är som om
en plog ville plöja upp en rakare fåra.
En renkalf trampar på en ko, som
hastigt springer upp och sätter i väg.
Där blir en bred sidofåra. Arm
springer ut efter arm, och nu börja renarna
också resa sig själfmant omkring dem.
Det vimlar af hom, hela fältet
vimlar, då och då grymtar en renoxe,
klöfvar knäppa. Då sätter också Rimpi
borta vid kåtans lucka upp sin svarta
nos ur snön, klipper ett tag med de
spetsiga öronen och ger till ett högt
skall, som än ytterligare sätter fart på
vimlandet där ute i hjorden.
En lapp sätter ut hufvudet ur kåtan
och utstöter ett yrvaket morrande åt
kamraterna därinne, men drar det snart
tillbaka, och luckan faller igen. Om
en stund börjar en svag rök stiga ur
kåtans rököppning, den tätnar, och
man hör människor röra sig och prata
under den smutsiga segelduken.
Åter öppnas ingången och en ung
lapp träder ut i snön. Det är Nila.
Han har ännu sömnen i ögonen, och
han gnuggar dem ett tag, innan han
kan se något där borta i hjorden, som
redan börjar visa tecken till att den
ämnar draga i väg uppåt fjället, där
renmossan väntar under snön.
Då ropar han någonting in åt dem
i kåtan, och efter ett ögonblick
kommer ännu en lapp ut. Det är en ung
pojke och han har två upprullade rep
i hand. Det ena lämnar han till sin
äldre kamrat, hvarpå båda med rask
och knämjuk gång skynda efter hjorden.
»Jag skulle allt hälst vilja ha tag i
bvitoxen», säger Nila. »Jag måste
vara snäll i dag, ty det är brådska
på färde med slakten, husbond nere
i Parkejaur har i dagarne gjort stora
affärer.»
»Men tror du det är bra att pröfva
hvitoxen i dag? Han har redan
börjat grymta.»
»Åh skräp!» menade Nila, »desto
fortare skall jag väl till slut få-honom
att löpa. Och det är ju det jag vill.»
»Ja, styfvare ren ha vi inte i hela
hopen», tillägger kamraten.
De ha tur med sig den gången, ty
efterst i leden står hvitoxen med sänkt
hufvud, nästan hotande. Ett rep susar
fram i en lång rännlycka. Den slår
ner om hornkronan, renen kastar om,
och skrämd susar hjorden i väg. Men
lyckan drages åt. Ett ryck, så att
renoxen nästan sjunker ned på hasoma!
Han reser sig och blir infångad, förd
till kåtan, spänd för en akja och
bunden vid en påle i snön.
Så gå de båda lapparna bort till en
renhud, som ligger utbredd på en
drifva. Under den ligger köttet af en
ren fruset och hårdt och blått. Och
under är drifvan blodig.
Flere af dessa stycken, de största
och vackraste, lägger Nila i renhuden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
