Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i akjan. Det är kött, som husbonden
där nere i Parkejaur sändt efter för
sitt eget behof, och nu skall Nila själf
göra resan ner med det.
Sedan allt är i ordning därute,
försvinna de båda lapparna in i kåtan,
där den gamla surögda käringen nu
kokat kaffet. Kaffe skall lappen ha
innan han drager åstad, annars går
det aldrig bra med färden.
Och nu är Nila färdig, och snart
sitter han i akjan. Ett slag med
tömmen, och i väg drager hvitoxen med
långa, kastande steg, medan Nila slår
till ett gladt jojkande, hundarne skälla
vid kåtan och pojken midt ibland dem
ropar så det sjunger nedåt sluttningen:
»Hälsa Lajla, Nila!»
Och nu går färden genom snöfältet
backe upp och backe ner. Renens
klöfvar knäppa, akjan frasar mot snön.
Andedräkten står som en hvit rök om
lappens mun och kring renens mule.
Det flyger, ty hvitoxen är en snabb
löpare, den hvassaste i hjorden, och
där nere väntar Lajla, Lajla.. . hon
som skall bli Nilas brud.
Och medan renen löper och färden
går, ser Nila hur han snart skall sitta
i sin egen kåta och ha omkring sig
sin egen lilla hjord. Åh, han har
sparat och äger tre hundra kronor redan,
och med Lajla får han lika många
strax. Men mer än renarna är ändå
Lajla, Lajla, hans unga brud. Och
dragande åt sin hvita kolt, som håller
på att gå upp i bröstet af
kroppsrörelsen, äggar han hvitoxen till
snabbare fart och börjar sjunga en af sitt
stamfolks vemodiga visor, en visa om
kärlek.
Och renen löper med långa, lugna,
kastande steg, klöfvarna knäppa och
akjan frasar mot snön . . . Då ser
Nila plötsligt en hvit päls ofvan
hvilken en röd lufva höjer och
sänker sig i hastig takt under den
snabba glidgången på skidorna. Så
Nilas hjärta klappar, det är Lajla, som
gått honom till möte. Skulle hans ögon
ej genast känna igen den hans hjärta
älskar? Skulle han ej genast känna
igen sin Lajla? Och än en gång
manar han på renen, och i en sirlig båge
kör han upp framför henne, medan
snön står bakom akjan som en hvit
rök. Då springer han upp ur akjan,
och renen blir stående, och hans sidor
flämta af ansträngningen.
Men hvad är detta som han ser?
Är detta Lajla, hvilkens bruna ögon
bruka stråla som en varm, klar, vårlig
sol. Håret klibbar vid hennes
svettiga tinningar, hon skälfver i hvarje
lem som en ren, färdig att stupa, och
hennes ungdom, hvar är den? Hon
har fått något gammalt och brutet
öf-ver sina drag. Med ett kvidande
sjunker hon ned i drifvan.
Har gården brunnit där nere vid
Parkejaur eller har det kommit olycka
öfver far? Orden strömma öfver Nilas
läppar, han tigger och ber, att hon
skall säga något men hon endast
kvider och borrar sitt ansikte ner i
drifvan. Då böjer han sig ner, får armen
om henne, rycker henne upp och ser
henne in i ögonen. Men hon slår sina
händer för ansiktet för att dölja det
för honom i sin skam.
Och Nila hväser mellan de
sammanbitna tänderna, och nu är det knifstål
i hans ögon:
»Jaså, du är en sådan! Då skall
du dö, men säg mig först hans namn!»
»Ja döda!» kvider hon, »då är
skammen slut. Men det skall du ändå
veta, Nila, att det ej skedde med min
vilja.»
Nila framtvingar under hennes
snyft-ningar så godt det går, hvad som
föregående kväll tilldragit sig i
storlappens stuga i Parkejaur. Och med
ett rytande slänger han flickan ifrån
sig, rycker till sig hennes spjutstaf,
stjälper akjan tom, och med ett nytt
rytande, som kväfs i halsen på honom,
ger han renen fart att löpa, som om
vargskocken sutte strax i hälarna på
dem, att löpa i en hvit snörök som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
