Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par gubbar och gummor väntade
på tåget, medan en pojke beundrande
betraktade stationskarlens hvita
knappar och slutligen slog sig i samspråk
med honom. Herrarne gingo med
öf-verlägsna blickar på den sköna
samlingen in i expeditionsrummet och
stängde dörren om sig och de par
sköna groggar, som ännu stodo och
väntade dem på bordet mellan
telegrafapparatens utslängda pappersremsor.
Men under tiden var det en, som
åkte som en vilde i fjället. Renen
flög öfver snön och snön yrde om
ak-jan. Skogen dansade rundt omkring.
Längst bort stodo träden stilla, men
då han kom närmare, sprungo träden
som pistolskott ifrån hvarandra.
Andra sprungo emot hvarann, dansade
rundt hvarann för att bakom honom
rusa ihop, åter skiljas och bli still.
Akjan klöf snön med ett läte af då
man drar en knif genom spändt tyg.
Och renen hade hatet bakom sig som
stack honom vild och blodig med en
spjutstaf i manken och dessemellan
tjöt som en hungrig varg. Slikt sätter
fart, må man tro, i lappskoämnena.
Men i akjan satt Nila framåtlutad
med blodsprängda ögon och blottade
tänder, blottade som på en varg
färdig till bett. Och om spjutstafven
knöt han handen, så att blodet spratt
ut under naglarne . . .
Ändtligen kommer stationskarlen in
på expeditionsrummet och maler att
tågröken nu synes ungefär tio
minuters väg från Murjek. Stinsen knackar
ett par tag på apparaten och hämtar
fram sin röda fana ur ett hörn. Herr
handelsresanden slår korken i
konjaksflaskan och stoppar ner den i sin svarta
resväska, som han knäpper ihop med
en smäll. Så drar han åt bältet om
vargskinspälsen, drar på sig handskarna
af vadderad älghud och följer stinsen
ut på perrongen.
Han ser utåt banan. Jo ändtligen,
där är då tåget. Knappast fem minuters
väg därifrån. Han kastar en blick uppåt
backen bakom stationen. Han spritter
till och bleknar, tar stinsen i armen
och, pekande dit upp, frågar han:
»Kan du se, hvad det är?»
Utför backen kommer något som
plöjer upp snön i hög hvit sky. Då
och då är det något som skymtar
därinne med en färg som om snön där
vore oren, något i gult. Det kommer
med häjdlös fart . . . Ah, det vimlar
därinne . . . det är en ren, som kastar
sina ben i långa, flygande skutt.
»Det måste vara en akja efter,
eftersom han får upp snön så där»,
säger stationskarlen. Men går gör det,
det är säkert.»
»Förmodligen någon resande, som vill
hinna med tåget», säger stinsen leende.
»Det var allt i sista stund. Och tack
vare, att det var försen adt en
half-timme.»
Och mycket riktigt, i sista stund
var det.
Ty i detsamma tåget ångar in på
perrongen, stupar en ren och blir
liggande död alldeles utanför densamma.
En lapp rusar upp ur akjan, rusar in
på perrongen . . .
Han rusar fram med nedböjdt
huf-vud, som ett vildt djur . . . och
spjutspetsen blänker blank framför
honom . . . Nu . . .
Då faller herr handelsresanden
Petter Gran ned på perrongens frostiga
plankor med spjutet i midt i bringan.
Och blodet rinner ur vargpälsen och
färgar den röd . . . men lappen stöter
och stöter, stöter i hat, som aldrig
släcks, tills folk skyndar till och
griper honom. Då blir han still. Men
ännu länge efteråt skär han tänderna
i vildaste vrede.
Och då Nila ändtligen kom inför
tinget i Jockmock, och domaren, för att
möjligen få fram att handlingen
begåtts i hastigt mod, frågade om han
under hela den långa fjortonmilafärden
från Parkejaur till Murjek tänkt att
han skulle döda Gran och om han ej
tänkt på det straff han då skulle ådraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
