Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hvirflande nordanstorm, backe upp
och backe ner ända fram till stugan
vid Parkejaur.
Med spjutet blottadt rusar han som
en galning in i stugan. Där sitter
storlappen med hufvudet i händerna
och vojar sig öfver det han fick ur herr
handelsresandens kagge.
»Hvar är den djäfvulen?» ryter Nila
och låter spjutudden sjunka mot golfvet.
Lappen tittar slött upp.
»Han reste med häst och släde för
tre timmar sedan.»
»Hvart?» skriker Nila.
»Till Murjeks järnvägsstation»,
sva-var storlappen.
Och utan ett ord vidare till denne
storstackare, som tydligen ej ens vet
om sin egen skam, rusar Nila ut med
sin staf och kastar sig åter upp i akjan.
Och i brinnande fart går färden neråt
Murjek, fjorton mil från Parkejaur.
Storlappen ser genom fönstret liksom
om en nordanstorm hvirflade upp snön
där nere i drifvorna. Men så är det
också lapphatet, som är ute och åker.
Och snart ser den undrande
storlappen ingenting mer, undrande också
när dottern hans fram på dagen
kommer vacklande in i stugan och genast
kryper ner i sin fäll för att gråta
öfver sin skam.
* # *
Nere på perrongen till Murjeks
station promenerar herr handelsresanden
Petter Gran fram och tillbaka pratande
med stationsinspektoren. Herr Gran
är munter och på godt humör, ty han
har tagit sig flera duktiga knorrar under
den långa färden. Den präktiga
pälsen och de tunga lappstöflarna ha
hindrat honom från att frysa, och för att
nu sätta mera mjukhet i lederna tager
han sig en skön promenad med
stinsen efter åtskilliga goda och lifvande
groggar tillsammans med denne i
dennes expeditionsrum.
Det enda tecken till missnöje, som
kunde spåras hos herr handelsresanden,
var att han allt emellanåt såg utåt
banlinjen om ej lokomotivröken skulle
synas snart, ty det hade kommit telegram
från närmaste station, att tåget
därifrån nyss afgått försen ad t med en hel
halftimma. Då och då kastade han
en blick uppåt backen, utför hvilken
han för en god stund sedan kommit.
Men stationsinspektoren fäste sig inte
vidare vid saken — då.
»Nå, Gran?» frågade stinsen, ty
däruppe äro alla handelsresande du och
bror med alla stinsar, gästgifvare och
småhandlande, mest de senare, ty då
går det så lätt och bra med affärerna.
»Nå Gran, var du uppe i Parkejaur
också? Där ha de inte varit ovilliga
att sälja renar för hyggligt pris på sista
tiden.»
Herr Gran såg uppåt backen igen,
men då där ingenting var att se,
blinkade han slugt med ena ögat och
menade, att han nog varit där och köpt
en del vackra renar också. Men slug
hade han måst vara, ty storlappen
däruppe var en svår gynnare att ha att
göra med.
»Brännvinet är väl inte till för
ingenting», menade stinsen och slog sin
broder menande på axeln.
»Brännvinet?» frågade herr Gran
in-digneradt. »Nej, det är inte mitt sätt
sådant. Jag kan inte med det, tycker
att det inte är ärligt i affärer, man
skall inte ockra på folks last.»
»Ha, ha, bror Gran!» skrattade
stinsen. »Du är allt bra ensam om de
där ärlighetsprinciperna. Då kommer
du aldrig fram här uppe.»
»Tror du det, stins? Då känner du
inte mig!» menade herr
handelsresanden och rätade värdigt på sig. »Nej
ser du, min taktik är att lappen aldrig
skall ångra att han en gång gett sig
in i handel med mig. Då kan jag få
komma igen en annan gång.»
»Jo, jo, det kan nog också vara
rätt», menade stinsen, och så gingo de
båda herrarne in i stationshuset, där
en lappgumma med ett barn i konten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
