Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN TILL CYRANO.
T min artiga text till dir. Ranfts por-
trätt har jag sagt, hur han själf
löste sin uppgift i »En skandal». Det
var ju rätt bra. Återstår att tala om
de andra.
En sådan där jubileumskväll är man
i särskild stämning och benägen att
vara öfverseende. Och bättre att vara
artig än motsatsen. Sedan denna
speciella stämning gått af mig och då
jag tänker tillbaka på hvad som
presterades, måste jag medge, att
utförandet af Otto Benzons gamla pjäs inte
var öfvermåttan fängslande. Stycket
har kvicka scener, känsla också,
delvis känslofullhet, och är tekniskt
väl-gjordt med undantag af
långrandigheten mot slutet. Som samhällssatir
är det ännu tillräckligt salt för att svida
i såren. Och sår felas aldrig.
Det är här fråga om en mesallians
mellan en fattig flicka och sonen till
ett etatsråd, hvilket med torrolighet
gjordes af hr Riego. Stackars Karen
väckte vårt fulla medlidande, tack vare
fröken Lundequist, som kan få oss att
läsa en människas smärta i sitt bleka
ansikte, hvilket tyckes skälfva af sorg
och när som hälst vara färdigt att
sköljas af tårar. Jag behöfver inte se
detta ansikte porträtteradt, fröken L.
behöfver inte förfalla till det så
moderna fotograferingsraseriet, för att jag
skall minnas denna olyckliga flickas
drag.
Hon var den bästa den kvällen.
Fröken Rustan drogs med den långa
rollen som stadsrådinnan och hade svårt
att få något märkvärdigt ur den. I
alla händelser kan man inte fatta större
intresse för den äldre, bornerade
Ben-zonska damen med sin prålande
aristokratism och sin välbarkade sedlighet.
Nej, då var fröken R. mera
uppfriskande i »Jakob och Kristoffer», den
norska tjufkomedin af Peter Egge, som
gått på Södra teatern, och där hon
spelte en rustik, hänsynslös kvinna,
som förleder en karlstackare till knep
genom sina feminina trollkonster. Hon
var här både så rolig och gemen som
hon skulle vara. Men i »En skandal»
gick hon i tvångströja och
representerade det korrekta, och det tror jag
inte ligger för denna aktris, ännu så
ungdomlig, vacker och skälmsk i ögonen.
Inte häller var väl hr Eliason så
stark i tron på sin läkare — han,
som vill gifta sig med Karen. Han
skulle spinna ur sig sentimentalitet, och
värme felas honom inte, men en kvick
karl vill hälst inte spela okvick, och
därför skulle han passat till den
knipsluge hökaren i »Jakob och Kristoffer»,
som nu öfverlåtits åt hr Victor
Lundberg. Hr L. är litet för mager för
att ge full illusion åt den skurken Flok,
som äfven fysiskt bör utveckla kraft.
Sällan har ondskan proppats så tätt i
en människosjäl som i denne skrällande
bandit. »Jag kan stjäla!» skriker han
till den arme Jakob, som han lurar.
Han är ett stycke satan, och den
triumferande elakheten fordrar här ett
bastant uttryck. Det var väl mest med
tanke på de komiska momenten, som
hr L. valts, och dem skiljde han sig
ifrån med vanlig spydig träffsäkerhet.
För resten blef han efterhand bättre.
Men i vinter har rollfördelningen inte
varit den skarpsinnigaste på Södra
teatern. Jag påminner särskildt om
»Erotik».
»Jakob och Kristoffer» tillhör den
Wiedska skolan. Samma oskrädda
naturalism, ogenerade hängifvenhet åt
»den lille guden Amorsen» och samma
brutala handskande med folks känslor
som i danskens satyrspel. Egges pjäs
hade stora förtjänster i originellt
uppslag, naturlig utveckling och kärnfull
dialog. Felet var blott, att intrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
