Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HR KURT SOMMER
SOM RAOUL I »HUGEN OTTERN A»
och kupletterna om en »ung hans
Nåd» lyckades henne lika bra som de
känsligt utförda klassiska cantilenorna.
Endast koloraturen kunde varit mer
perfekt. Hr Malms sunda, präktiga
stämma, sångkonst och musikaliska,
flärdfria — endast ibland alltför
flärd-fria — föredrag gjorde utmärkt värkan
i tenorpartiet och hr Salomon Smith
var likaledes alldeles förträfflig i sitt
parti. En konsert alltså, som man länge
kan minnas med nöje.
Teresita Carreno, en ung
sydländska, sin berömda moders begåfvade
och i moderns goda skola utbildade
dotter, konserterade några dagar efteråt,
likaledes i Musikaliska akademien.
Signoritan var icke precis någon
piano-älfva, såsom Ilona Eibenschiitz i tiden,
snarare en valkyria eller amazon,
åtminstone ämne till en sådan. Kraft
och temperament fanns, men hennes
konstnärsskap var ännu alltför litet
ut-bildadt. Ett preludium af Bach
spelades beskedligt, såsom af en liten tysk
Backfisch, den stora d-moll-toccatan
lyckades bättre. Salongsgenren är
emellertid tills vidare hennes egentliga;
till denna hörde äfven ett par små
kompositioner af den unga damen
själf.
På operan har en tysk tenor, hr
Sommer från Berlin-operan, gasterat,
en skicklig sångare med hög, lyrisk
stämma. Bäst lyckades han af de
partier, han hittills utfört, med José i
Carmen, där hans smältande lyriska
vekhet passade lika bra som den
heroiska styrka han förstår att utveckla
vid kraftställena. Spelet är vårdadt
utan att precis vara något märkvärdigt.
De stora stegen tyckas ännu florera på
de tyska operascenerna, man klifver där
på kothurnen. Hr Sommer är emellertid
en i vissa afseenden virtuost bildad
sångare, hvars utförande äfven af Arnolds
svåra parti i Tell var hörvärdt. Som Faust
var han icke fullt så lyckad, hans sång
kom en icke här att glömma Ödmann,
som trots en eller annan fadaise i
uttrycket sjungit detta parti så vackert,
med så klart välljud, som nog ingen
tysk tenor så lätt lyckas åstadkomma.
Att berömma är emellertid, att hr
Sommer icke i den scen, där den gamle
doktor Faustus återfår sin ungdom,
ögonblickligen, såsom våra tenorer
hafva för sed, förvandlar sig till en
sm äktande yngling, på lindansares sed
klädd i trikåer. — För öfrigt repris af
Barberaren, hvars yrande, kvicka toner,
Rossinis mästerverk, naturligen icke
passade så bra för hr Stenhammars
allvarliga Schumannianska lynne. F’ru
Hellström försökte sig som
koloratursångerska med rätt god framgång,
hennes Rosina borde blott ha varit
något mer katig. Hr Wallgren —
icke ett tecken jesuit — sjöng
duktigt förtalsarian. Hr Elmblad hade
uppfattat Bartholo något för
clown-artadt, och hans sång var icke häller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
