Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[ii)l
ILLUSTRERAD MÅNADSSKRIFT.
STENEN PÅ HIDEKUEEÄ ÄNG.
I)en stenen, som ligger på Hidekulla
äng,
han hafver sin historia: Det var en
gammal dräng,
som bodde i en stuga på åsen ofvanför,
men högre upp låg stenen. — Är det
någon som mig hör?
Ja, stenen låg på bärget, där han
stannat i sitt lopp.
Där sjunga alltid vindarne i furans
höga topp.
Den gamle drängen bodde i sin stuga
många år
och hade ett par getter och ett par
magra får.
Men hvarje gång han öppnade sin dörr
i morgonstund
så såg han stenen ofvanför,
grönmos-sig, stor och rund,
och när om kvällen vid fönstret han
häjdade sin fot
hans blickar sökte stenen mörkskuggad,
full af hot.
Och stod han med sin yxa och hackade
sitt ris
på backen invid stugan till elden i sin
spis,
så sneglade han ständigt åt stenen.
Fanns han kvar?
Han ängslades och kvaldes så i nätter
som i dar.
Han tordes icke sofva, han spratt upp
vid minsta ljud.
Tyst! Kom ej stenen rullande med
storm som förebud ?
Han smög sig upp ur sängen. Nej,
stenen låg där än.
Af ångest slog hans hjärta hårdt och
mörk var himmelen.
Så gick en dag och ännu en. Hvem
såg den gamle sist?
Och folk kom dit. Kanhända sjuk?
Kanhända led han brist?
Den gamle drängen tog sitt lif i
skräcken för att dö.
Men stenen låg år efter år i
sommarsol och snö.
Sedan i stugan flyttade in
fattig, men ung och med muntert sinn’
en torpare. Barn han hade
och hustru, alla glade.
Sånger och skratt där hörde man jämt
mödosam id ej förjagade skämt.
Och barnen, nakna om benen,
de sprungo i lek kring stenen.
Tallkottskalfvar och grankottskor
stodo i bås kring stenen stor.
Mot sol gaf den svalkande skugga
och skydd för skurar som dugga.
Våren gör mossan falsk med sin saf.
Natten var lugn, man visste ej af
att faran var stor och nära.
De sofvo så tryggt de kära.
Stenen bröt ned i buller och brak,
spillrade väggar, krossade tak.
Och alla, det vardt deras öde,
ja, alla vordo de döde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
