Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvänne s. k. »bodlejon», ett
mustache-radt fänriks-dito och en vice
härads-höfding hade gjort mig den äran att
proponera mig vara med om en liten
i hast arrangerad supé för Cora efter
spektaklets slut på stadens källare i
en-skildt rum, på hvars dörr till yttermera
visso skrefs med krita i stora
bokstäf-ver: Abonneradt!
Det var första gången jag var med
om en sådan där liten artist- eller
rättare aktriskollation.
Utom Cora, Solens och fästens första
prästinna, voro äfven Idali och
Ama-zili, Alonzo, direktören och truppens
mere noble, såsom förkläde, inbjudna.
Det gick muntert och ogeneradt till,
men schangtilt från början till slut.
Idali och Amazili voro genast
hemmastadda. De försmådde icke en liten,
liten aptitsup, ett glas porter på biffen
och drucko en skål för de fria
konsterna i botten. Cora var väl mera
blyg och »retirée», men när vi blifvit
litet mera bekanta och hunnit till
champagnen — en oerhörd lyx på den
tiden i X. och hvaraf »smällen» slog
alla i stora källarrummet församlade,
icke »tillsagda» lejon med en
afund-sam häpnad — blef äfven hon mera
pigg och lade sitt 16-åriga hjärta mer än
en gång på läpparna. Om slumpen
låtit henne födas, eller rättare
uppfostras, i en annan samhällsställning,
skulle hon intagit ett utmärkt rum bland
älskvärda kvinnor. Där funnos stora
anlag såsom man gemenligen kallar
det, men en dålig mor, ett fördärfvadt
barndomshem, dåliga exempel hade
vändt allt till ondo eller åtminstone
från godo. Själen var en rik och
fruktbar mark, men ouppodlad; där
skulle nog växa — men tistel och
ogräs.
Hon fröjdade sig nu af hjärtans
grund åt aftonens triumfer och drömde
sig redan som medtäflarinna till fru
Eriksson och mamsell Strömstedt,
kungliga teaterns förnämsta stjärnor den
tiden.
Alla fjäsade naturligtvis mest för
Cora, men då Idali och Amazili, hvilka
helt och hållet förbisågo min
obetydliga studentperson, ofta med halft våld,
om jag så må säga, tvingade de mera
försigkomna herrarna att ägna dem sin
uppmärksamhet, hände det allt
emellanåt, att Cora fick tillfälle lyssna äfven till
mina artigheter, hvilka alldeles icke
illa upptogos, måhända dels emedan
de, om än mindre vältaliga och djärfva
i ord än de öfrigas, dock uttryckte sig
genom en vida uppriktigare blickarnas
vältalighet, tydligen ådagaläggande
intrycket på den mera oerfarne
ynglingens hjärta; och dels emedan hon här
var den öfverlägsna; af de andra blef
hon uppmuntrad, här uppmuntrade hon.
Förgäfves hade direktören många
gånger tagit till sin hatt och mére noble lika
många gånger hostat; än hade det icke
märkts, än hade detafslagits med en
brors-skål o. s. v. Slutligen måste dock »vårt
spel ta slut», och »afskedsstunden var
inne», under ömsesidiga löften att ofta
träffas under truppens vistelse i X.
Samtliga damerna hade gifvit oss
adresser på sina logis, det vi redan visste
förut, och det vi ytterligare fingo veta,
när vi ledsagade hvar och en till sin
port. Cora hade, under den tilltagande
värmen af supén, vinet och kurtisen
lossat på sin lilla näpna sidenhalsduk,
sammanhållen genom ett litet ganska
nätt, mattslipadt stålspänne, hvärpå
inom en krans af förgätmigej stod med
blankare bokstäfver: Återseende. Hon
och jag hade under konversationen
båda lekt med detta lilla spänne,
hvilket gifvit våra händer anledning att
komma i närmare beröring, till och
med till en hastig handtryckning i
förbigående. När hon gjorde sig redo
att gå och sysselsatte den ena med
själen, den andra med hatten, den tredje
med handskarna, lämnade hon helt
oförmärkt det lilla spännet åt mig,
sägande: »Se däri» Jag trodde mig
uppfatta meningen och återlämnade
icke nu den anförtrodda symbolen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
