- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 4 (1901) /
258

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

idkas ehuru jordmånen är karg. Flera
guldgrufvor bearbetas och dessa draga
dit främlingar i tusental. En
inbringande handel drifves äfven med
spritvaror s. k. eldvatten, hvaraf isynnerhet
patagonierna och Fuegoindianerna
flitigt begagna sig.

Punta Arenas var, vid mitt besök,
frihamn, men en tullstation höll på att
anläggas. En beväpnad polisstyrka
vidmakthöll ordningen, hvilket i sanning
var behöfligt på grund af de oroliga
element i form af patagonier, indianer,
guldgräfvare och gauchos m. fl., som
ibland riktigt satte skräck i det lilla
samhället. Hamnkaptenen, en f. d.
chilensk officer, gaf mig det rådet att
mönstra en eller par man ombord på
Spray, såvida jag ville fortsätta min
segling mot väster, ty de vilda
Fuegoindianerna voro ej att leka med,
menade han. Jag tog hans råd för godt
och började värkligen se mig om efter en
följeslagare, genom sundet åtminstone,
samt påträffade slutligen en person, som
mot hög hyra kunde öfvertalas att
inmönstra, men endast på det villkor
att jag medtog ännu en man som
nattvakt samt en hund. Då jag
emellertid ansåg en dylik fyrbent
passagerare öfverflödig och för öfrigt ej kunde
erhålla ytterligare en man, så blef det
ingen mönstring af. Jag köpte mig i
stället en god långskjutande karbin att
därmed hålla indianerna på afstånd.
En österrikare vid namn Josef Samblich,
hvilken kände till förhållandena i
landet, gjorde mig present af en låda
fot-anglar, mer värda än ett halft dussin
Terra del Fuegohundar. Jag nekade
visserligen att mottaga gåfvan, men
Samblich försäkrade att den skulle blifva
mig till nytta, och han fick sin vilja
fram. Var försiktig med dessa tingestar,
sade han, och akta er för att själf
trampa på dem. Jag hade nu funnit
ett sätt att hindra illasinnade indianer
från att öfverrumpla mig.

Samblich intresserade sig mycket för
min resa och skänkte mig, förutom nyss-

nämnda fotanglar, äfven en säck
skepps-skorpor och konserverad fågel. Han
förärade mig dessutom en kompass
och en påse guldsand, hvilket allt han
påstod skulle blifva mig nyttigt under
resan. Som jag hvarken med lock
eller pock kunde förmå honom mottaga
någon ersättning för alla dessa rariteter,
och han för öfrigt var en burgen man, fick
det blifva därvid. Hvad isynnerhet
fot-anglarna beträffar så hade jag, som
framdeles skall omtalas, stort gagn af dem.

När hamnkaptenen såg att jag stod
fast vid mitt beslut att segla ensam,
gjorde han inga vidare påståenden, men
rådde mig dock att, när infödingarna
visade sig, i god tid, d. v. s. på långt
håll börja skjuta på dem om möjligt
dock utan att döda någon, hvartill jag
redeligen samtyckte. Officeren gaf mig
därefter, enligt vederbörligt bruk, mina
utklareringspapper och jag afseglade
från Punta Arenas den 19 februari
1896. Jag visste att äfventyr, måhända
af allra farligaste slag, skulle möta
mig på min färd genom det ödsliga
sundet, men beslöt att modigt trotsa
dem alla.

En gynnsam vind förde Spray snart
till St. Nicholas Bay, där jag trodde
mig skola råka ut för vildar, men inga
sådana syntes till och jag ankrade för
natten i närheten af ett högt bärg.
Här fick jag för första gången göra
bekantskap med en af dessa
fruktansvärda stormbyar som på indianspråket
kallas »williwaws» och som helt
oförmo-dadt komma nedrusande från bärgen.
En williwaw vräker lätt omkull ett till
ankars liggande fartyg. Dess styrka är
förfärlig, men lik andra byar är den
snart öfvergående.

Den 20 februari var min födelsedag.
Jag befann mig då utanför kap Froward,
Amerikas sydligaste udde, men intet
lefvande väsen syntes till, ej ens den
minsta fogel. Jag hade ankrat för
natten, men gick morgonen därpå åter till
segels.

Spray gynnades af god vind och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free