Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppnådde snart Fortescue Bay, där
vil-darnas signaleldar för första gången
visade sig. Rundt omkring på bärgen
syntes rökpelare, men några infödingar
kunde jag ej upptäcka. Stormmoln
jagade hvarandra öfver de höga
bärgs-topparna, ett tecken till att hårdt väder
var i antågande. Jag ankrade på
kvällen i lä 0111 en mindre ö och kokade
mig kaffe, som smakade förträffligt,
ty sanningen att säga var jag i stort
behof däraf. Jag kallade den lilla ön
— kaffeön. Den ligger söder om
Charles Island med blott ett smalt sund
emellan. Tidigt påföljande morgon lättade
jag ankar, men hade motvind
och måste med refvade segel
kryssa mig fram. Mot
aftonen ankrade jag åter i en
liten vik väster om Charles
Island samt låg kvar där tvänne
dagar, emedan det hela tiden
blåste hård västlig storm.
Några infödingar såg jag ej
till. De vågade sig
förmodligen ej ut med sina kanoter
eller ock befunno de sig på
annat håll. På tredje dagen
fortsatte jag min segling men
hade ej hunnit långt, förrän
jag såg mig förföljd af en
mängd kanoter med vildar uti.
Som emellertid vinden börjat
skralna togo de på mig och
kommo snart inom
anrop-ningshåll. En herkulisk vilde
i närmsta kanot reste sig upp
raklång och skrek »yammerschooner»,
»yammerschooner» (ett tiggaruttryck hos
Fuegoindianerna) hvarpå jag med
handen gjorde en afvisande åtbörd. Jag
ville ej låta dessa hundar veta att jag
var ensam ombord, utan gick för den
skull ned i kajutan och ömsade kläder
samt kröp därefter fram till förluckan,
i hvilken jag ställde mig upp raklång.
Detta utgjorde två personer. Sedan
hukade jag mig ned och stack i
luckan upp en käpp på hvilken satt en
rock och en hatt, och jag höll sedan,
genom en vidfästad lina, figuren i
rörelse. Detta var tredje mannen
ombord. Jag trodde mig genom en
dylik list kunna skrämma vildarna på
flykten, men de kommo det oaktadt allt
närmare. Jag lade märke till att, utom
dem som paddlade, i botten af hvarje
kanot sutto flera vildar och att man
ofta bytte om plats. När kanoterna
kommit mig ungefär åttio meter nära
affyrade jag mitt första skott och såg
då att paddlandet upphörde, men blott
för en stund. Snart närmade sig ånyo
den lilla flottiljen och jag afsköt då
mitt andra skott, men kulan måtte hafva
snuddat tätt förbi den som
ropat yammerschooner, eller
också träffat, ty han började
slå med armarna och af alla
krafter skrika: »Bueno via
Isla», samt satte sig därefter
hastigt ned i kanoten och gned
sin högra arm alldeles
för-tvifladt. Hamnkaptenens råd
att icke skjuta träff föll mig
plötsligt i minnet, men jag
måtte, på grund af den långe
vildens beteende, i alla fall
hafva gifvit honom en
minnesbeta. Jag tyckte mig
emellertid hafva sett denne figur
förr. Han var säkerligen
ingen annan än Black Pedro,
en man af blandad ras, som
varit orsak till mången
blodig massaker på de hvita.
Pedro måtte dock hafva funnit
situationen mindre treflig, ty han vände
plötsligt sin kanot och styrde mot land
följd af alla de andra. Denne renegat, som
jag kände igen på hans spanska tungomål
och skägg (Fuegoindianerna sakna
nämligen sådant), var en af de värsta banditer
i hela Terra del Fuego, och
myndigheterna hade länge, ehuru utan att
lyckas, försökt taga honom till fånga.
Detta var mitt första sammanträffande
med indianerna och skulle häller icke
blifva det sista. Jag ankrade samma
afton vid grottön belägen omkring tjugu
MANNEN, SOM ICKE VILLE
MÖNSTRA UTAN »EN HUND
OCH EN MAN TILL».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
