Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen, ur kärran. — Nu är han fri.
Hur han kom till byn igen, blef gömd,
fick sina tillhörigheter och gaf sig iväg
upp till sin gamla timmerkoja igen, det
mindes Farvik inte riktigt redigt, men
att han stod där, utanför sin gamla
koja och såg, hur röken kom upp
genom skorstenen, det var då säkert.
Inifrån hördes sång, och till sist kom
Mete i dörren: »God dag Jonas, du
har gjort lång färd, du som ej
kommit förr» 1 — Han kunde ej svara
något. — »Mormor är död nu, och då
gick jag hit med barnet». — »Barnet»?
— »Ja, ditt barn, Jonas Farvik. Jag
har väntat dig länge, jag. Aspen i
dalen blef röd, snön kom, fjällvästan
dånade som aldrig förr, isen lade sig
öfver tjärn’, fåglarna voro alla borta
för länge sen. Bara bäcken uppe på
skränten stojade som förr. Där satt
jag och väntade och väntade, så fick
jag barnet, men mormor sa’, att du
aldrig skulle komma hit mer. Då kom
en lapp med kött till oss, och jag fick
veta, att du slagit ihjäl en man. Då
visste jag, att du skulle komma hit
igen. — Innan du går in och ser
barnet, skall du säga, om det var för en
jäntas skull du dödade honom?»
»Nej, Mete, vi va’ fulla, de’ va’
alltsammans !»
»Mormor trodde det, men hon
hatade ju allt manfolk och dig med!»
I vildmarken hade de nu lefvat i
tio år. Jonas vågade sig aldrig nedåt
till folk igen, men Mete hade ibland
varit efter varor inne i Norge. Sju
barn hade hon födt. En och annan
smugglare hade väl sökt gömställe hos
dem, och lappar lägrade sig ibland i
närheten.
Sitt brott tänkte aldrig Farvik på, och
Mete talade häller aldrig därom. Ibland
kunde en bitter längtan komma öfver
honom, efter åker och äng, efter annat
än gräs och ljung, efter kyrka och
klockringning och folk i hälgdagskläder,
men Mete tänker aldrig på sådant, hon.
Han drog upp ekan på land, täckte
öfver den igen och begaf sig i
midsommarkvällen hem till de sina.
RIM OCH RESON.
Ctrindbergs förföljelsemani har tagit
^ sig uttryck i många pjäser, senast i
»Påsk». Är det ej nog nu, ha vi ej
tillräckligt länge hört detta: »Allt går
igen»? Få vi inte af hans geni något
friskt, läskande?
»Påsk» säger emellertid, att också
vackra handlingar upprepa sig. Och
där finns mycken poesi. Ingen stark,
energisk poesi, men en flickas ljufva
joller, en telepatisk varelses
hänryckning. Och olyckorna upplösa sig i
välsignelse. Strindberg lånar mycket
ur bibeln, vår publik behöfver allt
mindre gå i kyrkan.
Stycket är rörande i sin naivitet.
Jag grät, du grät, alla gräto. Denna
vackra uppståndelsefabel gjorde större
succés hos oss än i Tyskland.
Felet hos den är att den inte är
just dramatisk och väl mycket idealisk.
Undrar, om det någonsin händt, att en
fordringsägare släppt efter som här?
Så lätt, bara för en småsak?
All skrämsel och barnslighet samlar
sig i Eleonora, den sjukliga, religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
