Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, och därmed gick Mete Bingen och
försvann bakom rullstenar och snödrifvor.
Farvik satt så länge och funderade
på Mete, tills han frös och drog sig
hem till timmerkojan nere i skogen.
Det hände nog, att han gick så långt
efter jaktbyte, att han måste ligga på
bara fjället ibland. Efter den dagen
drog han bara upp till skränten, lät
änderna på insjöarna vara i fred och
jagade bara efter Mete.
Bäst han gick där en dag, fick han
se rök komma alldeles liksom upp ur
jorden vid hans fötter. Under ett
klipp-utsprång stod ett slags koja, byggd af
stenar och torf med baksida af kala
fjällväggen. Han lade sig på lur, och
där gick Mete, sjungande och pratande
med getterna. — Hon är grannare än
jäntorna i byn. —
Han fick ett slags djup älskog till
Mete Bingen, utan att veta hvem hon
egentligen var. — Åhnej, så eländig
koja skulle ingen man bo i! —
Nu, när han visste hvar hon bodde,
ställde han sina vägar så, att de
möttes. — Till sist blef Mete blid och
talade om, att hon bodde med mormor
här. Farvik blef så förvånad, att
kvinnfolk kunde hålla sådant ut.
Det var ingen sak, lappar lägrade
hvarje sommar i närheten, och 3
dags-vandringar därifrån fanns en norsk by,
belägen vid floden, som långt nere i
en dal låg och blänkte som ett blått
band i kvällsolen. Där hade hon bott
som barn i en stor gård, men så tog
mormor henne med hit upp, och här
lefde hon bra.
Snart blefvo de så goda vänner, att
Mete gick med honom ned till skogen.
Där lärde hon honom härma foglarnas
läten, att locka orre, tjäder och hjärpe
i älskogstid samt härma lom och and,
när äggen voro lagda. Hon visade
räflyor och hartillhåll, hon visade, hvar
fjällöringen står och gäddan håller till
en het sommardag i en gräsbevuxen vik.
Farvik tänkte inte mer på att gå
ned till bygden. — En sak till
han hade fällt en älg, och Mete trodde,
att lapparne skulle föra saken till
bygden. Det vore bäst att hålla sig
undan så länge. Han högg i stället skog
och bättrade på kojan sin.
Mete satt och såg på arbetet och
sjöng lustiga visor, så att Farvik
skrattade högt. Hon visste så mycket om
skog och djur och växter, men om folk
och kristendom ingenting.
En dag fram på hösten måste han
gå till bygden, det halp intet annat.
Kaffe och salt kunde han ju ej afvara,
och ingen ammunition hade han häller.
Mete blef tyst och blek och hörde på
- så gick hon med sänkt hufvud utan
att säga farväl.
Ingen i hela socknen sa’ något om
älgen eller timret. Farvik träffade hela
arbetslaget, spelade kort och drack bort
minnet af Mete, skogen och fjället. Rusk
var det, kallt och rått om dagarne.
Inte drog en man från byn nu, då
det var utsikt till godt vinterarbete.
Farvik hade det bra i bygden, han.
Snön kom tät och kall — tumning,
skogsfällning och körning. Lifvet gick,
som det alltid går i skogsbygden.
Hälgarna på skjutsstation med dryckeslag
och spel, sen ett slagsmål och så upp
i skogen och hugga igen.
Vid en sådan där hälg stack Farvik
ihjäl en kamrat. Länsmannen kom och
slog honom i handbojor och lät honom
veta, att han skulle få tio års
straffarbete. Då kom Mete i hans tankar
igen — mera ljus och fin, mera klok
och mild och så glittrande glad.
Genom en djup skog skulle de
färdas, fjärdingsmannen och fången, innan
de nådde tingshuset, där han skulle
sättas i förvar. Natten var mörk, och
hästen gick långsamt.
Fjärdingsmannen hade somnat in, djupt och tungt,
liksom den där sofver af rus. Farvik
låser sakta upp bojorna med den
nyckel, som kamraterna stulit från
fjärdingsmannen vid hållstation och sedan
stoppat tillgänglig på honom. Därefter
klifver han, utan att väcka fjärdings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
