Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så att hon inte sätter i halsen . . .
Tyst, hvad var det?
Alla lyssna.
Albert.
—- Uet tutade bestämdt! ... Jo hör,
nu om igen! . . . Det är brandkårn!
Mamma, då måste jag upp, akta sig
lillan!
Springer ner på golfvet, släpande täcket
efter sig bort till det närmaste fönstret.
Modern, lyssnar ångestfullt.
— Det måtte väl inte vara i
närheten, det fattades bara!
Man hör hornstötar utifrån samt
den gälla klangen af en klocka och
ljudet af hjul mot gatstenarna närma sig.
Alla stå nu skockade vid fönstret.
Den minsta flickan har stultat ned ur
sängen och kommit bakom de andra,
ropande:
— Får jag se också?
Hon söker tränga sig fram mellan
syskonen, men räcker inte upp öfver
fönsterkarmen.
— Jag ser inte! Jag ser inte!
Albert.
— Det är bestämdt rök i luften!
— Nu ha de stannat, hör ni inte
så det låter från gatan!
Den lilla elickan, ropar alltjämt.
— Jag ser inte! Jag ser inte!
Men då ingen hör på henne,
klämmer hon sig tillbaka ut emellan
syskonen och kånkar med möda fram en
trästol till det andra fönstret, i hvilket
hon behändigt klättrar upp.
Albert
pressar patinan emot rutan och kikar
nedåt.
— Nu kommer det brandsoldater in
på gården ... tre styck’na!
Ellen.
— Nej, det är bara två!
Albert.
—- Nej, det är tre, varsågo’1 Den
tredje står i portgången. Han har inte
kommit fram ännu . . . han håller på
med slangarna.
Ellen.
— Nej, det var en polis i porten.
Albert.
— Nej du, det var en brandsoldat.
Jag såg ju hjälmen! Tror du inte,
jag vet hur en brandsoldat ser ut. . .
Åhjo!
Den lilla, från sitt fönster.
— Inte kifvas, det har mamma sagt.
Den äldre systern.
— Inte får lillan sitta i fönstret,
det vet lillan. Ner med sig!
Lyfter ner henne.
Modern darrande.
— Ellen, gå och se att få tag i far.
Du är den enda, som har någon hand
med honom!
Ellen.
— Ja, mor!
Modern.
— Försök om du kan få honom
med dig. Säg att det brinner hemma.
Ellen.
— Ja, mor!
Skyndar ut.
Modern har återtagit sin plais på
stolen.
— Vyss vyss! Vyss vyss!
Albert.
— Oh! Nu såg jag eld öfver
taket. Det är åt gatan ... se så det
ryker!
Tjocka rökmoln bolma upp öfver
taket på huset midt emot. Eldtungor
glimta bjärt fram ur de mörka skyarna.
Förskrämd tystnad råder bland de
innevarande. Modern och gossen blicka
stelt ut genom fönstren, liksom
hypnotiserade af elden.
Slutligen Albert, mumlande.
— Mor! Det tar till! Hvart gick
Ellen? Hör så det springer i trapporna!
Rop och tramp höras i trapporna.
Oväsendet på gården tilltager.
Det minsta barnet börjar skrika.
Modern,
vyssjar och sjunger med tremulerande
och falsk stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
