Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutligen Albert. Han drar hastigt
darren igen efter sig.
Modern, börjar sjunga gällt.
— Vyss Vyss! Sof liten prins! Sof
liten . . .
Albert.
— Och far som inte kommer!
Modern, tystnar och utbrister rått:
— Far är full, hör du!
Albert.
— Åh, mor!
Modern, med stigande vrede.
— Han är drucken som ett svin,
din far, så mycket du vet det! Ocb
nu är han hos polisen!
Albert.
— Mamma då!
Modern.
— Ett ruttet kräk är han, det är
hvad han är!
Albert,
tar ett steg anot henne, hotande.
- Mor!
Modern, ser pä honom mörkt.
— Tänker du slå mig du med, hvad?
Albert, darrande.
— Du skall inte tala ondt om far,
för han kan inte rå för att han är
sådan! Far är snäll emot oss, när som
han inte är i tagen. Far är snäll när
som han inte super. Det har du själf
sagt, och far är så stark, så stark!
F.llen springer upp frän sängkanten,
där hon sjunkit ner med hufvudet i
händana.
— Hör ni inte! Tyst! De komma,
de komma!
De båda syskonen rusa fram till
fönstret. Man hör skraptiingar mot
muren.
Ellen, skriker neråt.
— Hjälp! Hjälp!
Men ropet drunknar i larmet från
den trånga gården under dan.
Albert.
— Jag tror att de ha stegar, jag ser
en stege.
Han lutar sig långt ut genom fönstret.
— Det kommer någon, jag ser att
det kommer någon . . . Midt igenom
röken ser jag, att det kommer någon . . .
Gråt inte sä lillan, nu komma de och
hämta oss!
Den lilla flickan.
— Jag kan inte andas!
Ellen.
— Kommer det någon? . . . Jag ser
ingen!
Albert.
— Jo! Jo! Det kommer någon! Jag
ser alldeles bestämdt att det. . . Oh,
nu kommer han inte längre, han räcker
inte upp! Hjälp!
Alla skrika nu med förenade
krafter på hjälp.
Ellen.
— Nu ser jag honom också!
Albert.
— Tyst, så att du inte skrämmer
honom, så att han faller! Jag törs inte
se längre!
I detsamma kommer ett rep flygande
in genom fönstret, hrarpå en hes stämma
ropar nerifrån:
— Hala in där Albert! . . . Djäflar!
Alla.
— Det är far! Det är far!
Albert och Ellen hala upp repet tills
de få in en tjock tågätida, som de
fast-göra omkring fönsterstolpen.
Strax därefter klättrar genom röken,
som redan hotar att helt och hållet
fylla rummet, en man upp i fönstret.
Ståetide på fönsterplattan håller han
sig med den ena armen krampaktigt
fast om fönsterstolpen ock fäktar med
den andra våldsamt ut i luften, allt
under det att han skriker och orerar.
Rocken hänger i trasor om honom, och
skjortan är upprifven. så att bröstet är
bart.
Ellen och Albert ropa.
— Far, rädda oss!
Mannen fortsätter emellertid att
skrika. Hufvudinnehållet af hans tal är:
— Ni tycker att jag är en stackare,
det vet jag nog, och ni föraktar er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
