Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRAYS KURS FRÄN MAGELLANSKA SUNDET TILL TORRES SUND.
känt min gamle bekante Black Pedro,
blott tittade under lugg på mig. När
jag vändt mig om för att gå och hämta
upp ett stycke salt kött åt de båda
kvinnorna, tog han ett djärft språng
upp på däck och stod bredvid mig
samt yttrade på spanska att vi träffats
förr. Hvar har du din besättning?
frågade han och blickade sig oroligt
omkring, liksom fruktande att se några
sjömän komma upp från skansluckan
och straffa honom för de många
ogärningar han begått. För några veckor
sedan, när du for här förbi, sade han,
såg jag tre män på kuttern; hvar äro
de andra två? Jag svarade honom kort
och godt, att besättningen var ombord.
Men, fortfor han, du uträttar ju allt
arbete ensam, hvarför gör du det? Han
såg därefter med ett gäckande
småleende uppåt storseglet och yttrade:
»hombre valiente». Jag sade honom
att jag arbetade ensam om dagarna
och att besättningen då sof för att
nattetid kunna hålla utkik efter
indianer, men till detta tycktes han icke
sätta mycken tro. Jag beundrade denne
illsluge människas klokhet och jag kände
honom bättre än han måhända själf
hade en aning om. Jag skulle, äfven
om hamnkaptenen i Sandy Point icke
varnat mig, hafva ansett honom för en
inpiskad ärkeskurk, den hvar och en
borde akta sig för.
I en vildes bröst, till och med den
allra råaste, finnes understundom en
gnista af godhet, och så var förhållandet
äfven här, ty en af de båda »squaws»
(indiankvinnorna) höjde i smyg varnande
ett finger, liksom menade hon, att jag
skulle akta mig för Black Pedro. Men
denna varning behöfdes ej, ty jag var
redan från början på min vakt och
höll handen om revolvern färdig att
begagna den.
När du seglade förbi här förra
gången så sköt du på mig, sade Pedro.
»Muy malo» (mycket illa) var det,
fortfor han och gaf mig ett hotfullt
ögonkast. Men jag låtsade icke förstå
honom och svarade således ej på hans
tilltal. Du har bott i Sandy Point,
Pedro, har du icke? frågade jag i min
tur. Jo, svarade han, mäkta förtjust i
att blifva påmind om den trefliga
platsen. Du bodde ju på kristna
missionen, icke sant? sporde jag åter. Ja
visst, svarade han, och steg fram för
att få omfamna mig som en gammal
vän. Men jag stötte honom tillbaka,
mindre smickrad af denna farliga
förtrolighet. Du känner måhända kapten
Josef Samblich? frågade jag vidare.
Ja, svarade Pedro — som i förbigående
sagdt dödat en af Samblichs anförvanter
— han är en god vän till mig. Jag
vet det, svarade jag. Samblich hade
bedt mig döda Pedro, om jag träffade
honom. Han pekade på mitt
Martini-gevär, som låg på kajuttaket, och
frågade, om det kunde skjuta många skott?
När geväret engång börjat skjuta, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
