Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>\
COLUMBIA OCII VILDARNAS KANOTER.
slutar det aldrig, genmälde jag. Han
blef då rädd och ville skynda bort,
hvilket jag alls icke ämnade förhindra.
Jag kastade därefter ett stycke salt kött
till indiankvinnorna och mottog i
utbyte en stor taljklump. Innan Black
Pedro gick ned i sin kanot, bad han
om tändstickor och ville borra sitt långa
spjut i en ask för att på så sätt komma
åt densamma. Men jag slog undan
spjutet och räckte honom asken på
mynningen af mitt gevär och lustigt
var att se hur forsigtigt han satte sig
i besittning af stickorna. Pass opp!
skrek jag i detsamma och vilden tog
då ett skutt, värdigt den bästa
cirkusartist, ned i sin kanot. De båda
kvinnorna skrattade med full hals åt
äfven-tyret, i tanke förmodligen att jag
ämnade döda Pedro, hvaröfver de alls
icke syntes ledsna. Han hade
måhända genompiskat dem samma
morgon emedan de icke plockat tillräckligt
musslor för hans frukost.
Från Charles Island seglade jag
öf-ver till Fortescue Bay och ankrade för
natten i lä om en stor skogbeväxt
holme. Jag hade det lugnt där, men
på andra sidan holmen blåste och
stormade det. Vid mitt förra besök i
Fortescue fick jag göra bekantskap med
vildarna, men såg
denna gången icke
till en enda. För att
vara riktigt säker att
ej blifva öfverrumplad
planterade jag ut en
-■?. mängd fotanglar på
däck.
Följande dag hade
blåsten upphört, och
jag tänkte på
efter-, middagen gå till se-
gels när min uppmärksamhet togs i
anspråk af en stor ångare, som styrde
in i viken. Jag hissade genast flagg
och döm om min förvåning och glädje,
då strax därefter amerikanska
unions-tecknet gick upp under ångarens gaffel.
Fram mot aftonen såg jag en mängd
kanoter styra ut till ångaren och hörde
snart det vanliga »yammerschooner»,
syammerschoner». Men vildarne måtte
icke ha blifvit väl emottagna där, ty
de kommo snart paddlande ned till
Spray. När jag frågade hvad de ville,
så svarades att de icke fått någonting
på ångaren och började med sitt
vanliga tiggeri, ehuru jag ej brydde mig
om att gifva dem någonting. Black
Pedro var naturligtvis med, och min
egen broder kunde icke hafva visat
större glädje öfver att se mig, än han
låtsade göra. Han ville låna mitt
gevär för att skjuta en »guanaco» i land,
men jag bad honom dröja därmed till
påföljande dag, då vi skulle jaga
tillsammans, sade jag. Detta var dock
icke min afsikt. Jag skänkte honom
en knif och några andra småsaker samt
anmodade honom att draga sina färde.
Jag begaf mig, sedan det blifvit
mörkt, ombord på ångaren, som hette
Columbia och var på väg från
New-York till San Fransisko. Jag hade
beväpnat mig väl för den händelse jag
på återvägen skulle komma i delo med
vildarna. Mr Hannibal, en gammal
bekant till mig, var förste styrman på
Columbia, och han påminde mig om
gångna dagar då vi träffats i Manilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
