Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viss dialekt för en person, så till
sä-gandes. Så att nog tror jag på dig i
en hel mängd fall.
Och ändå anser jag, att det är orätt
att trampa »smakens» s. k. »lagar»
under fotterna. Löjligt uttryck, säger
du troligtvis, löjligt sväfvande,
obe-stämdt. Jag vet det blott alltför väl.
Och du fortsätter kanske: Gif mig en
katekes för konsten, och du dödar
konst-värket. Medgifves. Jag har icke några
smakens lagar i katekesform att bjuda på
och hoppas jag aldrig får, så gammal och
förtorkad jag än må blifva. Men — jag
tror i alla fall på gränsbestämningar,
på veton, på förbud inom konstområdet
och på en lagstiftningsrätt därstädes.
Nu komma vi för ett ögonblick till
det tråkiga — där jag vill värja mig
för missförstånd, d. v. s.. för att ej
misstänkas att gå de förstockades
ärenden. Det vill säga: det är icke
meningen, att taga i försvar den kritik,
som ger oss recept o. s. v., o. s. v.
Jag behöfver dock ej fortsätta.
Hvad är ett recept? Hvad är det
annat än en formel för det lefvande
lifvet. Yi se, du och jag, en konflikt,
som alldeles upplöser lifvets vanliga seder
och bruk, vi se kanske en kolingens
våldsamma kroppssammandragning, eller
vi se en hjärtkramp inom människans
finaste känslofibrer, en närvös
galenskap, ett lifssymptom, som kanske
likaväl kan kallas sjukdom som passion
— nåväl, tro inte, att jag misstycker,
när du griper kolingen i hans paroxysm,
det är din rättighet som komiker, lika
väl och med samma rätt som den store
tragikern låter oss bevittna den vilda
smärtans eller den stora sorgens
lifs-paroxysm. I bägge fallen är
forvridningen, som i Laokoongruppens
dödskamp, egentligen ej annat än en lifvets
stora reaktion mot förstörelsens makter.
När man från gammal akademisk
Laharpe-ståndpunkt predikar klassicism
eller klassicitet d. v. s. en korrekt
regelrätthet -— så vet hvarje
konstförståndig, att fordran på harmoni som
konstens grunddrag blott är
pseudo-klassicitet, liksom hvar och en vet, att
sjäfva mr Räcine från Ludvig XIV:s
eleganta tidehvarf, där frasen trifdes i
ännu högre grad än i nutidens officiella
stil, icke ett ögonblick skulle velat ge
dåtidens stela akademici, dessa
högtidliga skolgossar från första klassen i
konstbegripandets skola rätt —- att till
och med mr Racine, så hofman han
än var, försökte smuggla in allt, hvad
han kunde, af individuellt, våldsamt patos
i sina stora pseudoklassiska tragedier.
Alltså — det är icke mot individuell
vilja, icke mot individuell stil, jag
ämnar opponera, icke till förmån för
något af allt det, man plägar beteckna
som akademisk slentrian, jag för min
del ämnar draga klingan.
Och ändå tror jag på en fantasi,
som kan skena iväg för vildt, som
behöfver band och tygel och kritikens
tuktan. Och ändå tror jag på en konstnärs
samvetsplikt, att hans individuella språk
ej får bli obegripligt för alla andra än
honom själf och några få invigda.
Hör nu på, hur jag tänkt mig
saken. Jag väljer med afsikt exemplet
från ett tämligen lågt område.
Man skulle då kanske som
åskådningsmaterial för den undersökning,
som här skall företagas, kunna välja
kalligrafin eller skönskrifningskonsten.
Vi äro ju alla fuskare eller klåpare i
konsten att forma sköna bokstäfver, en
konst, hvari de egentliga skönskrifvarne,
ett fåtal alltså, äro mästare och på
sitt område konstnärer. Anser du icke
liksom jag för det första, att det ändå
finns regler, hvilka vi alla förstå, att vi
mot nybörjaren ha rättighet att tillämpa
vår kritik. Om du säger till din pojke
t. ex. att han icke får göra ovalerna
kantiga eller staplarna lutande snedt
och vindt som en illa byggd
gärdsgård — har du ej rättighet att sätta
detta som regel, som en produkt af
ditt naturliga skönhetssinne, äfven om
du själf ej är skönskrifvare ? Men
—-antag nu, att du står i brefväxling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
