Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en värklig skönskrifvare, hvars
piktur du beundrar. Det finns några fel
ändå. En vän, för hvilken du
förevisar brefvet, för att han också skall
beundra, säger t. ex., att hans n ofta se
ut som u och tvärtom, att hans a’n
och o’n ofta blifva en blott plump.
Du försvarar kanske och säger, att han
icke skulle kunna åstadkomma dessa
kalligrafiska mästervärk om icke med en
pänna, som vore brednäbbig. Och därför
så är det icke fel . . . Nej, svarar den
andre, han får byta om pänna. Visst icke,
svarar du, det bör och det skall han icke
göra, det är hans instrument, det
värktyg, med hvilket han åstadkommer sina
konstnärliga etfekter, villkoret för dessa.
Beröfva honom dem, och man klipper af
Simson håret. Det är ungefär så, du
resonnerar och så långt har du rätt.
Nåväl, svarar den andre, låt honom
då behålla sin pänna, men jag fordrar,
att han skall lära sig att ej plumpa
med pännan i hvarje ögonblick. Men
invänder du, du har ingen rättighet att
kritisera. Du skulle aldrig ens kunnat
förstå, att villkoret för att åstadkomma
det här stilprofvets karaktäristiska
skönhet just var den brednäbbiga pännan,
om jag icke hade upplyst dig därom.
Säg mig till exempel, hur hans
fingerställning är, om du kan. Jag vet det.
Nej, svarar den andre, jag är icke
fackman. Men jag känner, liksom hvarje
normal människa, att detta är fult.
Om jag hör ett pianostycke och icke
ser pianisten eller vet hans
fingerställning eller förstår orsaken, har jag väl
ändå rättighet att förklara, att jag
tycker hans anslag är hårdt. Och har
jag blott studerat musikens teori och
har öra, men ej är utöfvande
konstnär, hvarför skulle jag icke få säga
mitt därför att, min förklaringsgrund
till både ett fel och en förtjänst. Det
blir alltid i någon mån en gissning:
jag har icke varit i den värkstad, där
artisten utarbetar sina idéer, jag
känner icke fabrikshemligheten, som sätter
prägeln på hans konstskapelse, det är
sant, men hvad mera? En viss
okunnighet om de finaste detaljerna i
teknikens frimureri vidlåder den allra finaste
kritiker, om han ej själf skrifver
skönlitteratur, målar eller skulpterar o. s. v.
Men jag vill fråga: uppväges icke
detta däraf, att han saknar något af den
ensidighet, som hvarje utöfvande
konstnär i någon mån äger genom att den
senare gärna, just genom sin förkärlek
för sin pänsel, sin metod, blir något
instängd inom sin lifssyns område,
medan däremot kritikern har lättare att
suga honung ur alla blommor. Hans
otrohet mot en viss riktning, en viss
skola, hans kurtis för olika skolor,
hans hållningslöshet är på visst sätt
hans förtjänst, då däremot konstnärens
stora kärlek för det ideal, som han
gett sin tro, blir på en gång hans
storhet och hans begränsning.
Opartiskheten är alltid ett mångguderi,
partiskheten alltid på en gång en religiös
vördnad och en religiös vidskepelse för
»den enda sanne guden», en ortodoxi,
och det är därför kritikern har lättare
att bedöma, just därför att han »står
utanför». Det förefaller mig därför
som ett underligt tal, när du som
något karaktäristiskt för kritikern
framhåller, att han blir ensidig dogmatiker.
Det är ju afarten af kritikern, som detta
gäller. Snarare skulle jag vilja säga,
att kritikerns frestelse består däri och
att hans både fara och fel ofta är,
att han är för mångsidig, ser sakerna
för mycket gruppvis och i stort samt har
svårt att fästa sitt hjärta vid något
visst med intensitet. Sainte Beuve gick
hela kompassen rundt med sina
sympatier, och alltför många ha gjort som han.
Nu komma vi då till okunnigheten,
kritikerns nödvändiga dilettantism med
afseende på konstskapandets djupaste
hemligheter, hans konstförstående
ytlighet och hans bedömandes flackhet.
Jag medger, att en sådan anmärkning
har sin sanning, att hvarje kritiker
någon gång huggit i sten och sett
genom färgade glasögon. Men å andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
