Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har kommit för att bevittna ert
ogudaktiga lefverne och vårda mig om
min hjord.
— Tack, pastorn! Var då så snäll
och sitt ner bland oss! Står det inte
i bibeln, att Kristus åt med synderskor
och ogärningsmän? Var så gemen och
håll till godo. Och tala till oss på vårt
eget språk och inte som när pastorn
predikar. Vi begripa bättre det andra.
— Sluta opp med dansen! — skrek
han och lyfte upp armarne öfver den
vimlande mängden.
— Det tror jag inte di gör — tyckte
Justina. — När Lars kommer i tagen,
kan ingen häjda honom, och han
spelar så, att alla måste svänga ikring.
Aj aj, jag känner, hur det drar i bena!
Jag kan inte stå still!
Hon började vagga med kroppen
midt framför honom, i takt till den
jagande låten.
— Ta mig i famn, pastorn, så ska
vi dansa!
Hon sträckte ut armarne mot honom,
medan hon alltjämt gungade efter tonerna.
Han vek tillbaka, likblek, bet ihop
tänderna, stampade i golfvet, knöt
näf-varne och ropade:
— Synd! Synd!
Därpå gick han ut genom dörren.
Mor Justina skrattade efter honom,
ett allmänt skratt skallade genom
fiskarstugan. Och så drack man de
nyför-lofvades skål och dansade ända till
fram mot morgonen . . .
Prästen vandrade öfver klipporna i
den mörka höstkvällen. Hafvet vräkte
mot hällarne. Det var en vild melodi,
och han tänkte för sig själf, att lika
omöjligt som det var att tämja
vågornas raseri, lika omöjligt var det att
döda människornas glädje och lifsyra.
Grubblande gick han hem, satte sig
vid lampan och försjönk i tankar på
sin ungdom, då lifvet lekte för honom
och då han ännu inte hade anlagt den
svarta kappan . . .
MÄNNISKOR FRÅGA . . .
Ur diktcykeln Ett hem, belönad med hedersomnämnande af Sv. Akad. den 20/
Människor fråga och människor undra:
sextiofem och trenne hundra
är ju dagarnas tal . . .
Ensamma hemma i hälg och socken,
lefven I lifvet som i en öken . . .
hvilket förunderligt val!
Aldrig ute på nöjen och fäster —
aldrig omkring er sorl utaf gäster —
hur fån I tiden att gå?
Hjälpe oss väl, hvilket enahanda
sitta och kura jämt med hvarandra,
två blott — och ständigt två!
,2 i9°°-
Svara jag kunde — hvad skulle det båta?
Lämnen I oss att göra och låta
fritt, som vi lämna er!
Sitta i ring, där skvallret för ordet,
smälla med målade lappar i bordet,
skänker det månne mer?
Dikten vårt hem ej så tomt och öde!
Tidernas störste, lefvande, döde,
gästa dess husliga rund;
dagarnas sträfvan glädje bringar,
och musikens ande bevingar
ofta aftonens stund.
In genom öppnade fönsterbågar
vindarna susa och solen lågar
luft och ljus åt vår härd.
Önska vi stängdt för flärd och hyckel
sympatien har egen nyckel
till vår afskilda värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
