Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Klas och Inger och hennes
föräldrar, som kommit från fjordtrakten
för att vara med om kalaset. De voro
torparfolk, och Inger hade kommit
hit-ut för att tjäna sitt bröd. Det var
trångt i stugan där hemma, men här
på kusten är en tös lika manhaftig som
en dräng och ger sig ensam ut för att
göra sin lycka.
Där satt hon i högbänk bredvid
Klas. Hon sken så röd som en
nyponblomma i junisol. Hon skrattade
och pratade med Klas och alla
omkring sig, och folket tyckte, att hon
var en däjlig jänta. Klas var så nyter
och buktade sig af ung lust som
storseglet, när det sväller ut för brisen.
Hans tankar sprattlade som makrillar,
och hans ögon voro som två fyrljus.
Ingers föräldrar sutto tysta och
tillbakadragna — de voro i en ny
om-gifning, långt borta från hemtorfvan.
Mor Justina rullade stormöget ikring
som en silltunna, talte tvärsäkert och
pekade på det unga paret med feta
fingrar och med roliga baktankar på
prästen.
Ett långt bord var dukadt i
storrummet, i hälgdagskammaren var
undan-röjdt, och i köket var ett slammer.
Karlarne drucko uddevallare och
doppade, kvinnfolken sögo kaffe från fat
på bit och togo många krusetårar.
Spelmannen satt i en vrå med fiolen
på ena knät, koppen på det andra.
Han sväljde, smackade och funderade
på himlakrumelurer i polskan, som han
skulle gnissla fram ur fiolens buk, där
tonerna lågo och väntade på att få
slippa lösa. När han tömt göken,
frågade han med tindrande ögon —
gammal och hårhvit var han, men, åh,
musik gör ung! —
— Ska jag klämma i nu?
— Nej — tyckte Justina — inte
förr än pastorn kommer. Han gör sig
grön kantänka och låter vänta på sig.
Men just som han- står i dörren, ska
du sätta stråken på strängarne, du gamle,
stollige Lars, och spela din galnaste
låt. Han ska ha en vänlig hälsning,
ser du. Äras den, som äras bör!
Hon skrattade.
Detta tyckte många var så karskt
och lustigt, att de skrattade. Men
några ruskade litet betänksamt på
huf-vudena.
Då tittade en af pojkarne ut genom
farstudörren, vände hastigt och hviskade:
— Han kommer!
Det blef med ens tyst. Man såg
på hvarandra, liksom vore man rädd
för något.
— Hvad är det med er? — ropte
Justina. — I ska skratta och galnas,
så att här blir ett lefverne. Vi ä inte
i kyrkan nu!
— Det är jagu sant! — tyckte de.
— Skål, allihop! I kyrkan råder han,
men här råda vi!
Det blef lif i den nyss förstummade
skaran. De drucko och fingo mod i
kroppen.
— Nu, Lars! — hviskade värdinnan.
— Jag hör hans steg.
Lars lät stråken springa. Det blef
ett tonväsen, så att det surrade i
öronen. Alla ben kommo med ens i
rörelse, paren stodo och hoppade mot
hvarandra i en bullrande »engelska».
Klackarne stampade, armarne dinglade,
kropparne buktade, svetten lackade
utefter kinderna. Och midt i detta
koli-fej kom prästen på tröskeln.
Han stod där som en syn ur
graf-ven. Vreden lågade ur hans ansikte.
Han stannade och bara såg.
Justina neg framför honom så djupt
hon kunde och fick sin mest
inställ-samma ton:
— Välkommen, herr pastorn!
Ändtligen fick han mål i munnen:
— Ni välkomnar mig med synd och
flärd — med värdsliga nöjen och
buller och bång. Tack ska ni ha, mor
Justina!
— Här ryker dammet. Vill inte
pastorn sitta ner och läska strupen?
— Behåll ert brännvin! Jag har
inte kommit hit för att dela ert kalas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
