Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄSONGEN SLUTAR.
"Cru Johanne Dybwads gästspel
om–*■ fattade vid andra premiären
»Kameliadamen».
Det hade kanske varit intressantare
att se henne i Halbes »Ungdom» eller
det danska originalet »Ungdomslek»,
som också varit påtänkta för att visa
hennes talang.
Icke så som att denna ej kom fram
i Dumas’ gamla paradpjäs. Jo, för all
del. Hon fick oss att gråta små såar
fulla. Och alla stadens tvätterskor
böra ha fått stortvätt. Men — hur
skall en norska kunna spela parisisk
kurtisan? Det blef ej häller idealiskt.
Det kan nu inte hjälpas. Inte för att
jag vill gå så långt som René i
fordran på realism, att fru Dybwad i
lungsotsakten skulle ha fällt håret —
en skallig kameliadam skulle nog
uppväckt vår afsky. Men allt det
lättsinniga, listiga, ormlika, som bör finnas
i Marguerites bedårande scener,
sär-skildt i början, kunde ej af fru D.
fullt efterhärmas. Därtill gjorde hon
ett för rent, kvinnligt, ja jungfruligt
intryck. Detta barn, som rörde oss
till tårar, var ingen fulländad kokett.
Och ändå var hon ofta
fängslande. Scenerna med Armand t. ex.,
i andra akten, fingo en smeksamhet
och charme öfver sig, som nästan
betog en andedräkten. Ty här skulle
kvinnan komma fram -— inte
koketten. Här hade hon funnit den stora,
frälsande kärleken, och åt dess jubel
— som dock alltid har en underström
af vemod — gaf skådespelerskan den
vackraste form.
Dödsscenen gjorde hon mildt och
behagligt, bannlyste skräcken och dog
som en vårblomma en frostnatt,
ödmjuk och tacksam för det korta,
lyckliga lif, som unnats henne.
Prestationen i sin helhet stod öfver
rutinens af så många uppnådda nivå,
den var själfull — hur skulle fru D.
kunna förneka sin natur? — men i
sitt rätta element var hon inte.
Tidningarne voro både för och emot,
erkände här som alltid den
genomlysande begåfningen, men hyste i
allmänhet den åsikten, att hennes
Marguerite stod efter hennes Nora.
Norskt bör ju också bäst kunna
tolkas af en norska. Detta visade den
celebra gästen snart därefter i
Björnsons »Over Evne». Hon spelade fru
Sang, den sjuka, sängliggande, af
sömnlöshet och grubbel hysteriska kvinnan,
den viljestarka hustrun, som gränslöst
älskar sin man — den undergörande
prästen, hvilken kan bota andra, men
inte henne — men tviflar på hans tro.
Dock gör han ett sista, stort försök,
att få henne frisk. Och när han till
slut, ensam bedjande i tämplet, midt
under skrällande fjällras ringer i klockan
och genom sina böner får henne att
sofva som ett barn, ostördt af det
för-därfbringande skredet, då blir denna
situation en välsignande kontrast till
den arma fru Sangs närvsplittrande
ångest.
Denna effekt blef obeskriflig och
skänkte den, som i likhet med mig för
första gången såg stycket uppfördt, ett
lifsminne.
Fru Dybwad stod här på höjden af
scenisk konst. Recensenterna jublade
dagen efter premiären, och den känsla,
som fyllde publiken de få kvällar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
