Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycket gafs, var oinskränkt beundran,
parad med djupaste tacksamhet.
Sedan Mounet-Sully spelte kung
Oedipus, har jag inte haft ett starkare
teaterintryck än detta i vår på stor
konst ej öfverflödande hufvudstad.
»Over Evne» har förr gifvits här,
1886, med fröken Klefberg — nu en
trogen tjänarinna på Dramatiska
teatern — som fru Sang och August
Lindberg som Sang.
Denne helbrägdagörare, höjd »over
Evne» (»öfver» andras »förmåga»),
denne i troskraft omotståndlige
fjäll-Kristus, som lägger händerna på de
sjuka, att de stiga upp och gå, detta
stora, hänförande naturbarn, hvars
osammansatta lifssyn står i ideell motsats
till de af förf. i stycket införda
dogm-debatterande prästernas småplockssjälar
— återgafs af hr de Wahl. Aldrig
har den unge aktören varit bättre än
här. Vi hade strax förut sett honom
som Armand och med tillfredsställelse
konstaterat, att han icke öfverdref i
erotisk svulst, utan gjorde Dumas’
älskare fint och varmt.
Men som Sang växte han ett stycke
öfver sig själf.
Bland dem, som i salongen gladdes
öfver hans spel och kunde fälla ett
fullt opartiskt omdöme, var Björn
Björnson, Nationalteaterns chef och son till
»Over Evnes» diktare. Han säges
med starka ord ha gifvit uttryck åt sin
belåtenhet.
De Wahl är naiv — där är gåtans
lösning. Därför kan han fatta en så
omedelbar, hel, i solvisshet och
guds-ödmjukhet lefvande man som Sang.
Därför kom intet påklistradt,
deklamerande i gester eller tal.
Hillberg d. ä. var den trossökande
prästen Bratt och inlade mer strid och
hetta i gest och ord än han brukat på
sista tiden. I allmänhet gick pjäsen
bra under fru Dybwads regi, som
sär-skildt i första akten åstadkommit
placeringar af stämningsfull värkan.
* * *
Om jag sålunda har mycket godt
att förtälja från Svenska teatern, så är
detta just icke fallet med Dramatiska
teatern.
»Cyrano de Bergerac» hade uppnått
öfver femtio föreställningar, då
ugglorna började skria i mossen. Det
kom till en schism mellan baron Bonde,
som officiellt är teaterns chef, och hr
Per-sonne, som officiellt är dess intendent,
men gärna tycks vilja vara dess chef.
Orsaken lär ha varit vissa drag af en
despotism, som folk i maktställning vid
teatrarne ibland roa sig med och som
denna gång utstrålade från intendenten.
Detta hade tyvärr till följd att hr
Personne förklarades sjuk, Cyrano
nedlades och teatern under åtskilliga
kvällar gaf gamla, stundom inställda,
spektakel.
Sammanstötningen inträffade strax
före och under »prässens vecka», som
för öfrigt bjöd på så mycket
sympatiskt andligt lif i Stockholm. Man
försökte rädda situationen genom att ge
ett lustspel af Shakespere, »Kärt
besvär förgäfves». Men utgången af
premiären befanns ligga i titeln. Pjäsen
gafs två aftnar. Det är också en
besynnerlig idé att ta upp just denna
komedi af den store britten. Genom
sin egenskap af satir öfver
förhållanden, som icke längre äga
motsvarighet, kan den, trots kvickhet, icke
numera intressera från scenen och i bok
väl hufvudsakligast dem, som förälskat
sig i dramatiska kuriositeter.
Men sedan den nämnda schismens
vågor något lagt sig och den
behärskade vreden hos vår Cyrano på nytt
tillät honom uppträda, har Rostands
pjäs åter stått på affischen, bildande en
vacker afslutning af Dramatiska
teaterns säsong.
* * *
Till slutet hör också elevernas
uppvisning. Den gick i år ungefär i samma
stil som förut — de unga på koturnen!
Den glada konsten var föga företrädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
