Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindahl, foto.
GUSTAF JANSON.
Författaren till »Paradiset», »Abrahams offer■
nt. fl. romaner. (Se förra häftets litteraturkrönika).
Hon växer upp i anspråkslösa men
lyckliga och kärleksfulla familjeförhållanden,
knyter vänskapsband med likasinnade
kamrater i skolan, bildar i förening med
några af dem sällskapet S. L. V. (Svenska
Litteraturens Vänner!) men finner trots
detta och sin ålders högtflygande
framtidsplaner tillika nöje både i skridskoåkning
och barnbaler. Till hennes stora sorg
med-gifva ej föräldrarnes tillgångar, att hon kan
få fullfölja studierna, utan när hon växt
upp, måste hon blifva bokhållare på ett
bruk, där hon under ett par år finner
lif-vet bra prosaiskt och tråkigt, kommer
sedan till Stockholm och får plats i en bank.
Den tomhet, hon äfven här känner inom
sig en tid framåt, fylles sedan hon en gång
kommit med på en federations
sammankomst och får göra bekantskap med en
dam, som . . . här måste jag citera: »Allt
är harmoniskt hos henne: skönhet och
allvar ha aldrig smält fullare samman.
Hennes profil är ren som en romersk vestals;
hos intet medeltidshelgon, måladt af en
mästare, har själen lyst renare fram. Hennes
hy är jämn och blek, lifvets rosor
blomstra där icke, ty hennes ande har trängt
för djupt in i hennes släktes sorger, för
att en enda af glädjens blomster kan lysa
på hennes kind, hennes ande, som brinner
för de olyckligas lidande så klart, så
oaf-låtligt som lågan i vestalens lampa» ... o.
s. v., o. s. v. Marta fattar nu sin
»lifs-uppgift», hvilken, nu utöfver federationens
specialitet, riktar sig på att hjälpa till och
med den snedvridna världen rätt igen.
Under tiden kommer hon i beröring med
bland andra en ung man, Evald Sunne,
som efter några års Upsalavistelse och stu
derande af »modärn filosofi och modärn
litteratur» kommit till uppfattning af att
ämbetsmannabanan ej passade för honom
och han ej för den, såsom fadren, den
för-mögne gamle byråchefen, hade tänkt sig.
Han delar i allt hufvudsakligt Martas idéer,
de gifta sig, få barn, och allt skulle vara
lyckligt, fastän svärfadren ibland med sitt
oförstående af det högre lifsidealet gör
Marta en smula förtret. Hon befinnes ha
blifvit en utmärkt och i allo
upplysnings-och särskildt i kvinnoföreningar gärna hörd
talare. Det är för henne lifsuppgiften i så
hög grad, att när hon en gång — det var
vid en fredskongress — genom de
oförståendes, med hvilka mannen den gången
förenat sig, påtryckning hindras från att
hålla sitt stora föredrag, efter att ha gjort
en första förlöpning, detta tvång på
hennes frihet griper henne så djupt att—hon
lämnar hem, man och barn. Just som Nora.
»Hon fick väl pröfva på att lefva sitt lif
ensam, utan Evalds kärlek, utan barnen,
ensam, men fri, rådande öfver sig själf,
sina ord, sina handlingar. . . Hon kunde
icke lägga ned sin mänskliga rätt, icke
öfva våld på sin tro, icke stympa sin själ».
Experimentet visar sig i praktiken ha sina
vanskligheter äfven med hänsyn till
kän-slolifvet, men, resonnerar hon i sitt tarfliga
hyrda rum »här är jag fri; jag skänker
min kärlek åt hvem jag vill». Lyckligtvis
är det ännu sin man hon älskar, men
denne, som beklagligen blifvit mindre» modärn»,
kan icke finna sig uti att, såsom hon
föreslår honom, betrakta sin äkta hustru
såsom »älskarinna». — Möjligen skall han
dock till sist låta omvända sig till att »tro
helt», och allt kan åter blifva bra, det vill
säga Marta skall få full frihet i sin
»lifs-gärning», hvilket åter de facto vill säga
detsamma som att, när olika meningar
uppstå såsom oundvikligt är två
människovarelser emellan, skall han böja sig.
Läsaren lämnas här i ovisshet, och den
omfångsrika boken slutar med en ny triumf, »ett
brus af lefve- och jubelrop af unga röster»,
hälsande ett Martas tal i föreläsningssalen.
Då själfva den litterära formen här
endast är ett omhölje för de idéer, förf. vill
göra gällande, är den ju det oväsentliga,
och därföre må den här lämnas å sido.
Hvad åter hufvudsaken, tendensen, angår,
så må läsaren själf döma därom, det är ej
platsen att här diskutera densamma. Väl
emellertid så länge, som denna typ endast
hör hemma i romanen och skådespelet!
(Albert Bonniers förlag).
• • »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
