Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slagna hufvudet. Behandlingen af det
nakna är ypperlig, rik på fina
modulationer. En jämförelse med Verrochios
David visar dock, att denne konstnär
ännu bättre förmått iakttaga det för
den icke utvuxna ynglingaåldern
karaktäristiska.
Vore man fullt viss om, att den
här afbildade härliga profilen af den
heliga Cecilia vore af Donatello,
ägde vi slutligen ett rätt starkt bevis
på den af antikstudiet framkallade
tendens till en ideellare linjeskönhet, som
skulle förefunnits under den nu
skildrade perioden. Så följer från 1443
ett tioårigt vistande i Padua, dit
konstnären kallats för att utföra en
ryttarstaty i brons öfver den då nyligen
af-lidne venetianske generalen Gattamelata.
Detta värk blef den nyare tidens första
ryttarstaty.
Strax intill den gamla
medeltidskyrkan S. Antonio, som med sina många
byzantinska kupoler, täckande en
långhusbyggnad, gör ett så bizart och
underligt intryck, finner man den
ryktbara statyen, stäld på en mycket hög
piedestal. Generalens gestalt synes
något liten i förhållande till hästens
voluminösa, mäktiga former, men hvilken
inneboende kraft, hvilken
spänstighet ligga ej i dessa! Hästens hufvud
har en aflägsen likhet med antika
typer, men uppenbarar ej desto mindre
ett allvarligt naturstudium. Där rider
den tappre condottieren, utan fruktan,
men kanske ej utan tadel, klädd i järn
och fast i sadeln. Skarp står profilen
mot den italienska himmelens blå. Och
fältherrestafven visar hän mot Adrias
haf och Levantens fjärran trakter, där
Venedig sökte och vann sin storhet
och till sist förvekligadt och
fördärf-vadt mötte sin undergång.
Men det åldriga Padua hyser äfven
andra minnen från Donatellos uppehåll
därstädes. I den helige Antonius kyrka
kunna vi i högaltarets rika
bronsutsmyckning beundra hans konst, fram-
för allt i fyra reliefer med scener ur
helgonets lif, hvilka i dramatiskt lif
söka sin like.
Efter återkomsten till sin födelsestad
träder konstnären åter i förbindelse med
Cosimo. Denne, som nalkas lifvets
gräns, har från sina världsliga intressen
vändt sig till religionen och kyrkan,
och Mediceernas kyrka S. Lorenzo har
nu blifvit föremål för hans omsorg.
Redan före resan till Padua hade Donatello
med medaljonger, lunetter, bronsdörrar
o. a. smyckat sakristian. Nu uppstår
under hans sista skede de båda
pre-dikstolarne med reliefscener ur
passionen i brons.
Dessa skildringar göra ett oroligt
och våldsamt upprördt intryck,
behärskas af ett naturalistiskt patos. Den
mäktiga, hänsynslösa naturalismen från
hans ungdomstid har kommit åter och
når uti den ryktbara bronsstatyn af
Johannes Döparen i Siena-domens
dopkapell ett uttryck såsom aldrig
tillförne. Den är en värklig lofsång till
det vi kalla oskönt och frånstötande,
men genomandad är den af en nästan
förskräckande profetisk stämning, har
karaktären af ett förstummande »mene
tekel», som vi häpna och förvirrade
betrakta.
Då Donatello dog år 1466, stod
ungrenässansens plastik i högsta blom.
Ej blott i Florens, utan i Rom,
Neapel, Padua, Venedig, Milano och på
hundratals andra platser finna vi en
liflig värksamhet utvecklas och särskildt
af den grundläggande och tongifvande
store mästarens lärjungar och
efterföljare. Han har visat dem vägen.
Naturen, all konsts föryngringskälla, stod
för honom och alla dem kring honom
flockades, som det högsta idealet, värdigt
en helig kärlek och en hängifven dyrkan.
Donatellos kärft naturalistiska stil
förmildras dock hos de flesta genom
en ofta föga personlighetsmättad
sträf-van efter ett mildt behag och sofrad
formskönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
