Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska kustens höga klippor i sikte. Det
ögonblick vi längtat efter, hade
kommit: vi kunde nu gifva och mottaga
nyheter. Skeppet »Hertha», som låg i
Hammerfests hamn, bringade oss
olyckligtvis mycket sorgliga underrättelser.
Under den fruktansvärda ångest, som
fyllde mig vid underrättelsen om
mordet på konung Humbert, hämtade jag
tröst af tanken på att värdigt kunna
ära hans minne, ehuru det ej blef mig
förunnadt att inför konungen, under
hvilkens auspicier vår resa företagits,
framlägga resultaten af expeditionen.
De tappra män, hvilka framträngt
längre mot norden än några andra före
dem, höjde ett skallande lefverop ej
blott för sitt fjärrbelägna fosterland
utan också för sin konung. Humbert
är död, men ropet »länge lefve
konungen» det kommer aldrig att dö. Från
isfält till isfält kommer det att
åter-skalla öfver de öde regioner, hvilka
endast beträdts af heroer.
LÄNGTAN.
De silkesfina björkarnas skimmergröna
skrud
står lockande och leker mig i hågen,
jag längtar dithän där med
vemodstunga ljud
måsarna flyga öfver vågen;
där äjderhonan reder
sitt dunemjuka bo
och sommarnatten breder
kring öde skär sin ro
— vågorna sjunga sin sång
som jag hört så mången gång:
Du är vår, hvar du går, och vi släppa
dig aldrig.
Det var där som jag såg mina
läng-tansdrömmars brud
som jag såg hennes bild den där gången,
när måsarna flögo med vemodstunga ljud
och det doftade vildvarmt af tången.
Säg, steg hon väl ur vågen
i bländande skum?
Det blef så varmt i hågen,
och natten var så ljum.
Vågorna sjöngo sin sång
som jag hört så mången gång:
Du är vår, hvar du går, och vi släppa
dig aldrig!
Och hon slog sina svalhvita armar
kring min hals
som skogsfrun i någon gammal sägen,
och jag vet inte alls och förstår inte alls
hvart min smula förnuft tog vägen.
Det var brännande kyssar
och kärlek och tro,
det var smek som vyssar
den trötte till ro
— vågorna sjöngo sin sång
som jag hört så mången gång:
Du är vår, hvar du går, och vi släppa
dig aldrig.
Du är vår, hvar du går! Hvart du
vill må du gå,
här har du dock ditt hjärta begrafvet.
Hvart du ställer din färd, skall du
längta ändå,
längta ändå hit ned till hafvet,
där sommarnatten breder
kring öde skär sin ro
och äjderhonan reder
sitt dunemjuka bo
— vågorna sjunga sin sång
som jag hört så mången gång:
Du är vår, hvar du går, och vi släppa
dig aldrig!
Thorgny Wallbeck-Hallgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
