Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTOM STORSKOGEN
AF
T ange hade Nils gått stigarne bort
mot Trångbogården. Flickan
därinne hade legat honom i tankarne ända
sedan hon med fläta efter ryggen sprang
och noppade bär eller de ibland
möttes när hon kom från nattvardsläsningen.
När solen lyste på den flätan, var det
som om lif kommit i den, rödaste guld
och skiftande brunt — en ringlande
trollorm, som Nils långa stunder kunde
stå och se efter.
Sedan möttes de ofta på danser om
vintern och slåtterarbete sommartid, då
natten var en fortsatt dag af rödgula,
dallrande färger och sväfvande hvita
töcken öfver vattendragen. Då såg
han, huru varm färgen var äfven på
kinderna hennes och att hon var just
sådan som han ville hafva sin kvinna.
Han tänkte sig, huru det skulle vara
att sitta ensam med henne de långa
vinterkvällarne hemma i stugan, där
skogen växte tätt intill gården, att se
henne ordna och ställa med kreaturen
och göromålen inne och så att kunna
—• när han ville — draga henne intill
sig och känna det lena, glänsande
håret där som ett svall kring dem båda . . .
Det var nog många pojkar, som
tänkte detsamma som Nils, men utan
att hon — Ingrid, kom dem närmare
för det. Snart begynte de kalla henne
hög-modig. Ingen var väl god nog åt henne 1
Nils gick likväl stigarne, som ledde
fram mot Trångbogården — gick dem
sommar och gick dem vinter — fastän
de skrattade åt honom — de andra.
Huru skulle väl han kunna lyckas
bättre än de, han, som var en sådan där
tyst, ordknapp en, och som dessutom
hade så litet att bjuda på? Tok-Nisse!
Men en dag hade han dock kommit
så långt som ingen annan. Han och
Ingrid följdes åt till stugan vid
skogskanten som man och hustru och nu
skulle det börja allt det där, som han
tänkt i långa år. Han måste draga
på mun, när de gingo upp för
förstugu-bron, och han kände, huru nära det var
honom . . .
* * *
En vårdag, när det låg sus i luften
af brusande vatten och doft från
ljusgröna löf trängde igenom lukten af
kåda och barr, satt Ingrid på trappan
och stickade på en strumpa åt lilTNils,
som var ute på åkern med far. I
vaggan därinne i kammaren sof Britabarnet,
och Ingrid hade god tid nu en stund
att sitta och höra på, huru våren sjöng
både från bäckar, älf och skog.
Då hördes det andra ljud från
vägen, ljud af hästtramp och rasslande
hjul mot sand och sten. En långflake
stannade vid grinden, och ned från
den hoppade i raskt språng en ung,
lång karl med slokhatten skjuten långt
tillbaka på nacken.
När han fick syn på Ingrid, nickade
han och log, så att tänderna lyste hvita
mot den mörka ansiktsfärgen. —
Goddag — ä’ du hemma här på gården,
du, så kan du ge mej och hästen lite’
att dricka. Och så nickade han igen
och körde in till brunnen, där han
löste upp hösäcken, kastade en tapp
till hästen och vindade upp ett ämbar
vatten åt honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
