Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så började det efter ett par år spörjas,
att han där borta i Långtjämstugan
hade slagit sig på att supa och föra
tattarelif — och jäntorna i byn voro
rädda att möta honom i kvällstid eller
på ensamma vägar. Längre fram kom
en till Nils och sade, att folk, som
farit förbi därborta, hade hört jämmer
och rop och sett, hur han slagit henne
— Ingrid.
Då blef Nils blek och knöt händerna
så att naglarne hvitnade.
Han fick så brådt nu ett par dagar för
att få det finf och i ordning öfverallt.
Sent en sommarnatt tog han hästen
och for in efter skogsvägen. Han visste,
att den andre var borta då.
På morgonsidan knackade han på
stugudörren vid Lingtjärn.
Ingrid öppnade, och hon blef röd, när
hon såg hvem det var, som stod utanför.
— Nu vänta vi dig därhemma, sade
Nils lågt och utan att kunna se på henne.
Sätt dej upp i kärran nu, så far’ vi.
— Inte kan jag komma härifrån —
och dit bort igen mera. Vet du int’
att jag ej ä’ ensam längre. Det kom
så lågt det sista, nästan hviskande.
— Jag vet, att ni har barn — men
det kan du ta’ med.
Hon såg förundrad på honom och
öppnade läpparne till svar. Men så
blef det ingenting. Hon såg tyst på
honom, tills hon plötsligt rätade på sig
— och med ett hårdt: —Jag vill int’
härifrån häller 1 -— vände hon sig ifrån
honom och gick in.
När Nils kom hem — det var kväll
då — sade han ingenting och svarade
ej, när någon talade till honom.
Barnen sade till hvarann: — Far
har visst mött skogsrået. Efter den
resan tyngde hvar dag så hårdt, att
Nils började se böjd ut som en gubbe,
och han hade ingen ro.
Men fram på sensommaren tog han
yxan med sig en dag och gick till
skogs. Han skulle hugga kastved, sade
han, och komme nog ej hem förrän sent.
Men där inne i skogen såg han
hvarken åt vindfällen eller trän, som
kunde vara lämpliga till ved. Han
gick rakt fram efter skogsvägen och
stannade ej förrän han såg stugan nere
vid Långtjärn.
Ut genom den öppna dörren hördes
skrål och skratt, och han såg
husbonden sitta därinne med en jänta på
knäet. De drucko brännvin ur samma
glas och tycktes vara ensamma.
Nils gick närmare. Han kände sig
nära att kväfvas af leda och ångest.
Då hörde han ett barn gråta inne i
ladugårdssvalen.
Där inne satt Ingrid, blek och
af-fallen, med ett barn, som hon sakta
vyssade i famnen.
— Ska’ du bli’ med den här gängen?
sade Nils.
— Vill du det än då?
— Det ä’ därför jag har kommit.
Ingrid reste sig och såg på barnet,
som somnat. Han har slagit den här
stackaren med, mumlade hon — och
så håller han slinkan där bättre än
mej . . . Hon gick tätt intill Nils och
såg honom rätt i ögonen medan hon
fortsatte.
— När du hör, att jag likafullt har
honom kär, vill du ta’ mej med ändå?
Nils såg att Ingrids hår — trollhåret
— hade blifvit tunt vid tinningarne,
och kinderna voro infallna och bleka.
Men hvad gjorde det?
Han tog varsamt barnet, som hon
höll i sina armar. — Jag rår bättre med
den här, jag. Kom nu så gå vi hem.
Tankarna dina vill jag int’ binda, men
vilsna fåglar kunna hitta till boet igen ...
Barna våra vänta på oss. Han började
långsamt gå tillbaka efter skogsvägen.
De sade ingenting mer till hvarann’,
men efter Nils — på några stegs
af-stånd — gick Ingrid som i dröm. Hon
såg hemmet där bortom storskogen och
barnen där och med dem en man, som
väl var den märkvärdigaste hon sett.
Det kom ro öfver henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
