Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATUR3ÄKNET.*
Jag har lefvat lange redan
uti skogens mörka skuggor,
och har där hört fågelsången
som förtjust mig från mitt hjärtas
första slag i solens ljus.
Ofta har jag hela dagens
många timmar genomvandrat
skogens mörka djup och snår,
tills jag under trädens täta
skugga trött mitt hufvud lade
uppå gräsets friska blad.
Sof så sakta under himlens
vida, tysta stjärnehvalf,
som om hvilans vingad’ änglar
sakta sväfvat ifrån fjärran,
stilla trakter ned till skogen
och omsider sig till ro
hade satt på trädets krona
under hvilket jag- mig lagt.
Och när jag vid morgonrodna’n
frisk och glad ur sömnen väcktes
gemun tusen fåglars röster
kände jag mig lycklig fullt.
Väl jag hörde om den världen,
stor och lysande i fjärran,
som så härlig måste vara
efter hvad som några mänskor,
— som besökte mig i skogen
–mig i tysthet hade sagt.
Men jag längtar ej till världen
med de många, stora städer
och palatser, skönt att skåda;
ty jag vet, att där ej finnes
denna tysta, stilla frid,
som jag; skogsbarn, finner här.
O, hur härligt att få höra
skogens sus i sommarnatten,
djurens vilda, fria läten,
bäckens sorl vid måneskimmer,
all naturens djupa röst.
Jag har länge sedan lärt att
skilja åt de många ljuden,
att förstå hvad de betyda,
hvad de säga till mitt hjärta,
så att jag nu djupt kan skåda
i naturens helga bok.
Ja, jag anar i den friden,
som här hela skogen andas,
Guds evärdeliga kärlek.
Så,’ när stormen mäktigt brusar
genom trädens gröna toppar,
och de stora stammar sucka,
känner jag i hjärtats inre
ekot af Guds underkraft,
Och när stormen drifvit öfver,
och när solen åter strålar,
och naturen vänligt hvilar
full af glädtig fågelsång,
känner jag, att Gudis röst
genom skapelsen då tolkas.
När jag uti morgonstunden
sund och säll ur sömnen vaknar
och jag ser, att solen strålar
outtröttlig mot mig åter
samma varma purpurglans,
då jag känner i mitt inre
att Guds kärlek vakar öfver
all’ naturens visa lagar,
öfver människornas öden,
öfver allt, som andas lif.
Så, i tron på detta väsen,
vandrar jag min väg till grafven.
Gåtfullt är väl, hvad som ligger
efter denna dödens seger;
men dock tror jag, att jag icke
dör som alla skogens djur;
ty där värkar i mitt inre
än en kraft, som större är än
kraften af min muskelväfnad,
detta har jag ofta känt.
Därför, må min bana sluta
inför denna världens ögon,
när vår goda moder jorden
täcker mig i stilla grafven
då skall dock min själ än lefva.
Väl behåller jorden köttet —
men min själ kan hon ej famna
den af högre ursprung är.
WiUem Blom.
Amsterdam, 1900.
* Deuna dikt la vi ej, trots åtskilliga spiåkliga svagheter, velat neka en plats i våra spalter, då den äger
ett visst intresse därigenom, att dess förfsttare är en ung språkintresserad hollatidare, som bl. a. äfven lärt sig
svenska, på hvi ket språk han skrifvit dikten i original. Det är ej ofta en ej i Sverige bosatt utlänning lär sig
vårt språk så pass grundligt. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
