- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 4 (1901) /
569

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

terna var Förste konsuln, som, sittande
i sin loge, följde spelets gång med den
mest spända uppmärksamhet och delade
ut beröm och klander med den största
urskiljning.

»I Agathes roll», meddelar
härtigin-nan d’Aarantes »måste man ömsa
kostym fem eller sex gånger. Som betydlig
snabbhet erfordrades i operationerna
bakom scenen, hade jag uppmanat M:me
Murat att icke gå in på scenen i 3:e
akten, förrän hon öfvertygat sig, att
jag var klädd som officer under min
svarta dominokostym som gammal
mormor. Men vare sig nu, att M:me
Murat icke uppfattat mig eller glömt bort
min uppmaning, allt nog, hon fortsatte
spelet utan att bekymra sig om,
huruvida jag var färdig eller inte.

»Jag stod just i begrepp att draga på
mina stöflar, då jag hörde första raderna
i akten. Jag utstötte ett rop af
förvåning; men det var ännu icke slut
på mina förtretligheter. Hettan var
helt enkelt kväfvande den dagen, och
det förbättrade icke saken, ty stöflarna
ville inte gå på. Slutligen hörde jag
min replik. Jag slängde stöflarna i en
vrå och kastande hastigt dominon öfver
mjg inträdde jag på scenen; men mitt
stackars hufvud var inte längre med.
Jag läste upp mina saker mekaniskt,
och hela min uppmärksamhet var
riktad på mina fotter. »Ack, kära ni»,
hviskade jag till Junot under en paus
i dialogen, »hvad skall jag ta mig till?
Jag kan inte få på mina stöflar!»
»Hvasa? Hvabefalls?» sade han.
Slutligen lämnade jag scenen och sprang
efter mina stöflar. Jag hade satt mig
för att få dem på. Det var omöjligt.
Mina fotter hade svullnat, och jag kunde
lika gärna ha försökt att draga stöflarna
på fotterna af kolossen på Rhodus, som
att få in foten i någon af dem.
Dugaz-zon, som råkade passera förbi, sade
till mig: »Ni gjorde er sak förträffligt,
men hvarför i all världen, stod ni hela
tiden och tittade på edra tår?» »Jag
kan inte få på mina stöflar», svarade

jag. »Ni har inte fått på edra stöflar!»
ropade han, svärjande likt en gardist
— »ni har inte fått på edra stöflar!»

»Men min tur hade åter kommit.
Dugazzon sköt mig in på scenen, och
det var väl han gjorde det, ty jag
skulle aldrig haft mod att röra mig
som en dragonofficer i hvita skor.»

Lifvet på Malmaison var, det måste
medgifvas, med undantag af de dagar
Bonaparte kom, ganska enformigt, och
sålunda hade Josephine godt om tid
att odla sin smak för personligt
förskönande, hvilket blef ett slags
sysselsättning för henne. Hon bytte om kläder
tre gånger om dagen, och hennes
garderob var så väl försedd, att den
innehöll ända till sexhundra klädningar på
en gång. Några af dessa voro en
smula egendomliga, om man får tro
den tidens krönikörer. Särskildt omtalas
en viss robe af hvitt crépe med små
tukantjädrar fastsydda rundt omkring;
vid ändan af hvarje fjäder var fäst en
liten pärla, medan rubinsmycken kastade
sin röda reflex öfver det hela. I
hennes af coiffeur Duplan artistiskt
ordnade hår voro tukanfjädrar, omväxlande
med pärlor, ordnade i guirlander.

Parken, som i början var helt
obetydlig, växte i omfång. Åt höger
vägrade visserligen en halsstarrig granne,
M:lle Julien, bestämdt att afstå något
af sitt område, men åt vänster och
framtill gjordes betydliga jordförvärf.
En dag köpte Bonaparte äfvenledes
Butardskogen, dit man hade utsikt ifrån
slottshöjden, och i likhet med alla nya
egendomsägare var han angelägen att
få visa sitt nya förvärf för Josephine.
Olyckligtvis hade Josephine ondt i
huf-vudet den dag, som var bestämd för
utfärden, men på Bonapartes enträgna
begäran gaf hon efter och satte sig
upp i vagnen tillika med M:me Junot
och M:me Lavalette, medan Bonaparte,
uppvaktad af Bourrienne, red framför
vagnen.

Yid framkomsten till en å, hvars
branta stränder gjorde passagen äfven-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:57:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1901/0573.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free