Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undransvärdt troget minne af denna
sin vistelse hos mormodern, hvilken han
omtalat i sina outgifna memoarer, som
den lärde författaren Frédéric Masson
citerar i ett af sina arbeten öfver denna
period af käjsardömet.
»Jag*ser ännu,» skrifver käjsar
Napoleon III, »käjsarinnan Josephine i sin
salong i bottenvåningen, slösande
smekningar på mig och redan smickrande
min fåfänga genom den möda hon
gjorde sig att berömma min barnsliga
kvickhet. I själfva värket bortskämde
min mormor mig i ordets hela
bemärkelse, hvaremot min mor från min
tidigaste barndom sökte rätta mina fel och
framkalla mina goda egenskaper. Jag
kommer ihåg, att min bror och jag
fingo göra alldeles som vi ville, då vi
voro på La Malmaison. Käjsarinnan,
som var passionerad älskarinna af
exotiska växter och orangerier, tillät oss
afskära sockerrör för att suga på, och
tillsade oss alltid att be om hvad vi
än önskade.»
Men onda dagar gingo upp för
käjsardömet. De allierade besatte Paris,
Napoleon abdikerade och afreste till
ön Elba; men ännu i fördraget af
den 11 april — hvilket var priset för
hans abdikering — glömde han
hvar-ken Josephine eller La Malmaison. Det
var här, som ex-käjsarinnan, bosatte sig
med sin dotter Hortense. Det var här,
som hon fick mottaga besök af käjsar
Alexander, som intogs af hennes
mildhet och godhet, men som ännu mer
tjusades af Hortenses sköna ögon. Och
tsaren underlät i själfva värket icke att
återkomma till La Malmaison, där hans
besök blefvo allt tätare. Mycket snart
uppstod en angenäm förtrolighet
mellan alla ryssars själfhärskare och de
båda damerna, hvilkas kronor
visserligen voro bortblåsta, men som dock
ännu bibehöllo den grace, som är en
suveräns sanna kännemärke.
Denna tid af lugn blef emellertid af
kort varaktighet. En dag då Josephine,
redan förut illamående, hade följt
käjsar Alexander till St. Cucuphat, ådrog
hon sig en förkylning, så att hon måste
intaga sängen, och klockan tolf på
dagen den 29 Maj 1814 afled den
goda och milda Josephine.
En af Napoleons första tankar vid
återkomsten från Elba ägnades åt den
kvinna, han så innerligt älskat i det
förflutna. Han for ut till La
Malmaison för att ett ögonblick upplifva alla
minnena af ett kärt förflutet — ett
förflutet fullt af ömhet, fullt af glans.
Han stannade en lång stund ensam i
det rum, där hans följeslagerska under
hans lyckligaste dagar utandats sin sista
suck, och då han lämnade det, voro
hans ögon röda af gråt.
Det var af ödet bestämdt, att han
skulle återse La Malmaison ännu en
gång, men i ett högst tragiskt
ögonblick. Besegrad vid Waterloo,
öfver-gifven af senaten och af sina bästa
vänner, stannade han fem hela dagar
på La Malmaison i sällskap med
Hortense, hvars rörande tillgifvenhet var
en balsam för hans fruktansvärda
lidande. I afresans ögonblick, då han för
alltid skulle lämna Malmaison, detta
Malmaison, där hans lysande bana
börjat, stannade han för att säga farväl
till Hortense; och ex-drottningen af
Holland, en värdig dotter till Josephine,
skänkte ex-käjsaren ett diamanthalsband,
värdt adertontusen francs, som hon
trodde kunde komma honom till pass
under landsflykten.
La Malmaison tillföll prins Eugéne
de Beauharnais, som sålde det, och
egendomen splittrades. Det kom sedan
i enskild ägo och dess historia var slut.
Tack vare M. Osiris’ frikostighet,
skall La Malmaison ännu en gång
komma inom historiens domvärjo och
skall hädanefter tillhöra staten. Det
kommer att bli ett slags Napoleonskt
museum, där relikerna från en
period af oförgänglig storhet komma att
samlas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
